FULLTEXT01

avseende på vad som antas vara deltagarnas orientering i en studerad social
interaktion (Schegloff, 1997). Möjligtvis skulle mitt tillvägagångssätt också
kunna kritiseras utifrån de utgångspunkter som Billigs (2005) retoriska
argumentationsanalys uppges vila på. Ett syfte med en sådan analys sägs ju vara
att kartlägga bredare ideologiska mönster.
Utöver de tidigare anförda, postmodernt orienterade argumenten, såsom att en
text kan läsas utanför sitt institutionella sammanhang (Börjesson, Palmblad, &
Wahl, 2005), liksom förordandet av ”inventor‟s paralogy” (Lyotard, 1984,
s.xxv), samt Wetherells (2005) beskrivning av resultat som något genererat,
antar jag Baudrillards radikalt postmoderna hållning. Baudrillard anses ha
introducerat en särskilt långtgående innebörd av postmodernism, genom att på
olika sätt påstå att gränsdragningar, uppdelningar och dikotomier, såsom mellan
sant och falskt, original och kopia, objekt och subjekt, skulle vara upphävda
(Alvesson & Sköldberg, 2008). Baudrillard (1983) formulerar sig på bland annat
följande sofistikerade sätt:
Abstraction today is no longer that of the map, the double, the mirror, or
the concept. Simulation is no longer that of the territory, a referential being
or a substance. It is the generation by models of a real without origin or
reality a hyperreal. The territory no longer precedes the map, nor survives it.
Henceforth, it is the map that precedes the territory. (1983, ss. 342-343)
I någon mån har jag ”lek[t] och experimentera[t] med det empiriska materialet”
på just det sätt som Ehn och Löfgren (1982, s.113) uppmuntrar till. Jag har
nämligen låtit några utvalda texter av Bauman (1999) ”göra” något med det
empiriska materialet och förse det med andra betydelser än det annars skulle ha
haft. De utvalda texterna av Bauman (1999) erbjuder, som jag ser det,
slagkraftiga metaforer med vars hjälp jag har kunnat artikulera en intrig och
bygga en sorts berättelse, utifrån vad jag har kommit att tolka som ideologiska
implikationer av skolutveckling som diskursiv praktik.
I en rad framställningar sedan slutet av 1980-talet har Bauman på delvis etiska
grunder avvisat båda projekten, det moderna såväl som det postmoderna. I sin
kritik hänvisar Bauman (1994) till det moderna projektets gynnande av
formalistisk förnuftstro, vilken ofta har förknippats med utveckling och
förbättring, men som enligt honom bland annat möjliggjorde Förintelsen. Detta
har han skrivit om i Auschwitz och det moderna (Bauman, 1994), enligt många
bedömare hans mest inflytelserika bok (Beilharz, 2001; Johansson, 2010).
Beilharz (2001) summerar en del av Baumans författarskap med följande
47