När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

FÖRE VAGGAN
Innan samgåendet genomfördes av de två landsdelarna var de två områdena
åtskilda och förde säkerligen ständiga krig mot varandra, så som riken
brukade göra mot sina grannfolk. Deras namn vet vi ingenting om, men
namnen bör ha berört folken och inte landområdet i sig. Folken runt
Mälaren kallades möjligen svear, i enlighet med de svi-oner som Tacitus
beskrev år 98, en uppgift som borde vara något äldre än samgåendet och
alliansen med folken runt Västergötland. Tacitus skriver till och med att
”Hos dem (svionerna) har även rikedom anseende, och därför härskar bara
en, inte mera med några inskränkningar, och med ovillkorlig rätt att bli
åtlydd.” Beskrivningen liknar mer en stat än det rike som vi senare kommer
att möta i Sverige under resten av järnåldern och början av medeltiden. Det
är inte otänkbart att svearna genom alliansen tvingades införa en samhällsform
som låg betydligt närmare ett rike än en stat, och att de tendenser att
ha en beslutande kung i ett statsliknande land var ett arv från bronsålder när
de starka kontakterna med exempelvis den mykenska kulturen i Grekland
och hettiternas rike i Turkiet kan ha medfört vissa förändringar i samhället i
den riktningen.
Således bör vi inte nödvändigtvis tänka oss att utvecklingen hela tiden har
gått långsamt och ryckvis framåt från små stammar, via stamallianser och
rike till en stat. Det är också möjligt att utvecklingen från bondestenålderns
tidigaste riken till en stat i början av medeltiden gått i vågor och pendlat
fram och tillbaka.
Det andra landet som omfattade folken runt Västergötland kan ha haft
namnet Ingvir, med betydelsen guden Ings folk och där dess kung hade
titeln Ingvi eller Yngve. Ett annat förslag på namn är Skeden, som förekommer
i de äldre källorna och som syftar på gudinnan Skade. Ytterligare
förslag är Hillevioner eller Teuter, vilka också nämns i de äldsta källorna
och men som inte identifierats geografiskt närmare än till södra Skandinavien.
Precis som kungshögar och guldfynd etc indikerar var de främsta aristokraterna
bodde och verkade under järnåldern, och som sammanträffar väl med
rikets centra, kan vi notera att även bronsåldern och bondestenåldern uttrycker
liknande kulturella drag. Eftersom det inte finns något skäl att förringa
detta utan se det som tecken på stadigvarande allianser av folk i större
områden, vilka kan definieras som riken eller hövdingedömen, finns det
anledning att tänka sig att de två rikena bildades senast runt 3000 f.Kr. när
den svensk-norska stridsyxekulturen uppstod och uppdelades i fyra subkulturer,
varav två av dem är identiska med just de två riken som genom ett
samgående blev Sverige.
Folken i dessa båda riken hade talat ett indoeuropeiskt språk sedan urminnes
tider och bar säkerligen på traditioner som var gemensamma med sina
avlägsna släktingar. De berättade säkert myter och sägner om en avlägsen
forntid när guden Mannus rådde över världen och hans söner uppdelade det
101