När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

as, kan visa sig vara fullständigt felaktiga. Det gäller exempelvis berättelsen
om sveakungen Egil som levde omkring år 500. Hos Snorre Sturlasson återges
en lång berättelse som slutar med att Egil dödades av en tjur, medan
Beowulfkvädet har en betydligt mer trovärdig version där han istället dräptes
i en strid av en man som hette Eofor, vilket betyder vildsvin. Den dikt
som Snorre Sturlasson använt sig av när han skrev Ynglingasagan är mycket
diffus i sin beskrivning och säger bara att kungen dödades av galtens betar,
vilket Snorre Sturlasson tolkat som tjurens horn och sedan broderat ut händelsen
kring en påhittad olycka.
Angående det urgamla Sveariket skilde Snorre Sturlasson på det ”egentliga
Svitjod”, som han i ett senare kapitel i sitt verk Heimskringla förlägger till
landskapen kring Mälardalen, och på ”Svitjod hin mikla” eller det stora
Sveariket som sträckte sig ända ner till Svarta Havet. Även om detta självfallet
kan ifrågasättas måste vi fundera på varifrån han fått den här uppfattningen.
Vilka källor hade han som fick honom att fundera på det här
sättet? Finns det ett korn av sanning i beskrivningen, dels att det verkliga
Sveariket var betydligt större än det egentliga Sveafolket, och dels att detta
stora rike hade viktiga kontakter och allianser ända ner till Svarta Havet?
Att det förekom någon typ av allians eller nära kontakt mellan de skandinaviska
folken och de som bodde vid Svarta Havet visas av cimbrernas tåg
från Jylland, som från början var ämnat att nå fram till Svarta Havet redan
115 f.Kr.
Svear, götar och goter
När vi söker efter beskrivningar av södra Sverige i de äldre skrivna källorna
finner vi att en vanlig benämning i de romerska och grekiska skrifterna är
goter, som kan tolkas som götar. Samma ord, goter, användes också för de
folk som bodde väster och norr om Svarta Havet från 200-talets början.
Andra namn på stammar eller folk i södra Skandinavien finns också, men är
inte lika vanliga. I Jordanes uppräkning finns inget folk som enbart heter
goter, men däremot ett flertal med ändelsen -goter.
Till skillnad från omnämnandet av goter i södra Sverige, nämns svear bara
två gånger före 800-talet. Den ena gången sker det av Tacitus år 98 och
andra gången av Jordanes på 500-talet. Så är det i de grekiska och romerska
källorna. När vi istället söker i de skandinaviska källorna, råder den omvända
situationen. Här möter vi nästan enbart begreppet svear, sveafolket,
Sveaväldet och Sveariket. Hur kan de skandinaviska författarna ha kunnat
undgå götarnas betydelse och hur har romare och greker kunnat missa
svearna, om det inte är så att dessa två begrepp var mer eller mindre synonyma?
Snorre Sturlasson skilde på Svitjod (svear i Mälardalens landskap) och Sveaväldet,
där även landskap som Västergötland, Östergötland, Öland och
senare Gotland ingick. Flera platser i södra Sverige har ortnamn som kan
syfta på svearna, däribland byn Svia i Vaksala sn i Uppland, inte långt från
Gamla Uppsala.
45