När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

förbundna med varandra och hade många mer eller mindre jämlika furstar
som rådde över styrkorna. I början av 400-talet framträdde en särskild
furste, vilken stod över de andra. Det var i samband med att deras rikedomar
ökade som ledarskapet gick i riktning mot färre och starkare kungar
(khan) tills bara en enda eller ett par bröder regerade över dem. I första
hand kom det att bli rikedomen som avgjorde ledarskapet, inte den militära
skickligheten, även om det från början var deras förmåga som stridsledare
och förhandlare som var orsaken till rikedomarna. Efter Attilas död år 453
uppdelades hans imperium mellan ett stort antal söner, vilka ville tillvälla sig
samma makt som fadern haft, vilket misslyckades. När de var borta från den
politiska scenen var hunnernas inflytande slut.
Liknande tendenser framskymtar något senare i Norden. Sveakungen Ingjald
illråde ville inte att landskapen skulle ha egna underkungar. Därför lurade
han i mitten av 600-talet de flesta till ett stort gästabud och brände dem
inne. Om det ligger någon sanning i denna berättelse, bör orsaken ha varit
att han ville ha mer makt och inflytande över Sveaväldet, vilket dock går
stick i stäv med uppfattningen att kungen i ett rike bara var ordförande i
folkförsamlingen och överbefälhavare i krigstider. Så ser i varje fall den
modell ut, som återger hur ett rike fungerar rent generellt. Men i samband
med de romerska kontakterna, och i synnerhet sedan guldet kommit in i
stora mängder till de nordiska länderna från 400-talets början, kan utvecklingen
ha gått åt samma håll som hos hunnerna.
I de romerska skrifterna finner vi belägg för att denna utveckling skett långt
tidigare. Tacitus skrev år 98 om germanerna att ”de väljer konungar med
hänsyn till ädel börd, anförare med hänsyn till krigisk duglighet. Liksom
konungarnas makt inte är oinskränkt eller godtycklig, så leder anförarna
mera genom sitt föredöme än på grund av någon befälsmyndighet. Detta
nämligen genom den beundran de väcker om de är beslutsamma, ifall de
syns vida omkring och om de uppehåller sig framför slagordning och går i
spetsen. Men varken att straffa till livet eller att fängsla, inte ens att ådöma
prygel är tillåtet för några andra än prästerna.”
När Tacitus sedan beskriver de olika folkstammarna i Germanien och i sin
uppräkning kommer fram till norra Polen, skrev han följande om goterna,
innan de utvandrade ner mot Svarta Havet knappt hundra år senare: ”På
andra sidan om lugierna bor goterna som styrs av konungar och det med
något stramare tyglar än de övriga germanska folken. Dock ännu inte i
högre grad än vad friheten medger.” Därefter fortsätter han med folken på
andra sidan Östersjön där han möter svearna: ” Härefter följer i själva
Oceanen svionernas samhällen … Hos dem har även rikedomen anseende
och därför härskar bara en, inte mera med några inskränkningar och med
ovillkorlig rätt att bli åtlydd.” Hur det sistnämnda citatet ska tolkas är
oklart. Antingen hade kungen en makt som kan jämföras med den makt
kungen hade i en stat, vilket var något som Tacitus var väl förtrogen med i
romarriket, eller hade kungen både rollen som överbefälhavare och präst
med rätt att döma. Det sista verkar betydligt mer troligt.
Straff som kroppsstraff förekom inte under järnåldern, bortsett från dödsdomar,
utan rättssystemet byggde på förlikningar. Samtliga brott och konflikter
uppfattades som en form av ärekränkning, där man hade ringaktat
den som var utsatt för brottet eller den som konflikten var riktad mot.
66