När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

ligger inåt land och långt från bebyggelsen, medan farledsborgarna ligger
nära farleder och bebyggelse. I enstaka fall har man kunnat belägga huslämningar
och kulturlager samt hantverksaktiviteter. I några av de öländska
borgarna är huslämningarna förhållandevis välbevarade och har tillsammans
med somliga andra fornborgar använts fram till medeltiden. Fornborgen
Ismanstorp på Öland, som är unik i Norden, byggdes på 400- eller 500-talet
efter en bysantinsk modell. Motsvarande finns även i Bulgarien och Italien.
Detta visar åter igen att det förekom nära kontakter med goter och romare
långt nere i södern.
Allra störst är fornborgen på platåberget Halleberg i Västergötland, om man
räknar hela berget som en fornborg, på grund av att det förekommer fornborgspartier
(totalt 1,5 km) längs vissa sträckor där berget i sig inte räcker
som försvarsverk. Stenarna i murarna ska i regel bara uppfattas som ett
fundament till en palissad som i övrigt bestått av trävirke. Den näst största
men i gengäld den mäktigaste av dem alla är Torsburgen på Gotland (2 km:s
omkrets och 4-7 m hög mur), följt av Stångaberget vid Gudhem i Västergötland
(1,2 km:s omkrets). Halleberg ligger inte så långt bort från Hulesjön
som tillsammans med bland annat Gudhem tillhörde Uppsala öd. Torsburgen
har till skillnad från de andra byggts med en teknik som verkar vara
hämtad från romarriket.
Somliga tolkar det stora antalet fornborgar i Mälardalen som ett tecken på
att de boende var rädda och saknade förmåga att hålla inkräktare borta,
medan andra menar att det istället visar att de var starka militärt och hade
fullständig kontroll på sitt land. På samma sätt menar somliga att den stora
fornborgen vid Gudhem bara användes av bönderna som bodde i trakten,
trots att dess läge är extremt exponerat och dessutom en unik företeelse i ett
välbefolkat landskap. Om bönder i allmänhet hade önskat ha tillgång till en
fornborg, skulle det ha funnits hundratals i varje landskap och inte bara16
stycken som är fallet i Skaraborg. De övriga 15 är dessutom mycket små.
Men var tog Kinnekulle vägen? Den frågan måste man ställa sig eftersom
det finns så många förespråkare för denna trakt. Förutom Husaby där Olof
skötkonung lät döpa sig enligt bilagan till äldre Västgötalagen, finns det så
gott som ingenting det går att peka på med kunglig prägel, som kan vara
viktigt i debatten om Svearikets vagga. Husaby är dock inte att förakta eftersom
det finns två reliefhuggna gravvårdar i sten utanför det unika västtornet
som ansluter till långhuset på kyrkan. Enligt en lokal sägen är det gravplatsen
för Olof skötkonung och hans drottning Estrid. Konsthistorikerna har
varit snabba med påståendet att de båda gravarna av typen Eskilstunakista är
från början av 1100-talet, samtida med den nya dateringen av västtornet och
omöjligen kan vara från Olof skötkonungs tid. Många guider har hörsammat
detta och vägrar att återge sägnen om kungens gravplats. Men vad
varken konsthistorikerna eller guiderna tycks känna till är att båda gravarna
är utgrävda sedan knappt hundra år. Då kunde man konstatera att båda
gravarna rymmer tre åtskilda gravläggningar med olika djup och att de
reliefhuggna stenarna inte ursprungligen fanns utan tillkom vid den yngsta
gravläggningen. Därmed återuppväcks frågan om det verkligen är Olof skötkonung
och Estrid som ligger här. Att denna gravtyp kallas för Eskilstunakista
beror på att det finns en mycket känd grav av denna typ just i Eskilstuna
medan de allra flesta har återfunnits i Västergötland och Östergötland.
86