När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

Detta är dock inte hela sanningen. De år som ledungsflottan inte låg ute
hade kungen, i varje fall strax innan den avvecklades, rätt till roddarnas
skeppskost. Den skulle föras till husbyarna och till den kungliga förvaltningen,
men vad som sedan hände med den vet vi inte och inte heller vem
som till slut åt upp kosten. Vissa forskare tänker sig att kungen under sådana
år reste runt med sin hird och åt sig mätta, men det är bara en gissning.
Att bland annat Uppland och Gotland var mycket rika under vikingatiden
vet vi genom det stora antalet silverskatter. Den största silverskatten på
Gotland väger 65 kg. Förutom de framgrävda gömmorna med silver som
ofta legat under husgolven, har vi en berättelse i krönikan om Ansgar, som
berättar att kungaättlingen Anund i förening med danskar gick till anfall
mot Birka med 32 skepp i mitten av 800-talet. Anfallet avbröts när stadens
invånare förskansade sig i en närbelägen fornborg och lämnades i fred, bara
de betalade ett hundra mark silver (= drygt 20 kg) i lösepenning. Danskarna
som följt med var dock förargade över denna uppgörelse eftersom de menade
att varje köpman i Birka ägde lika mycket. Genom lottkastning bestämde
de sig då för att hålla avtalet och istället bege sig till Baltikum där de fick ett
enormt byte. Återvänder vi till lösensumman var värdet på 100 mark silver
år 1200 detsamma som 10.000 dagsverken (drygt 27 års arbete) eller 400
kor. Ungefär samma värde borde silvret ha haft några hundra år tidigare.
Värden på den största vikingatida skatten som vi känner till i Sverige, Spillingsskatten
från Othem på Gotland, motsvarade enligt samma beräkning
1300 kor.
En annan viktig analys utförde Klaus Randsborg, som granskade var i Danmark
silverskatter grävdes ner och var man lät göra runstenar, i jämförelse
med var kungen normalt vistades. Uppland har alltid varit stolt för sina
många silverskatter från vikingatiden liksom över sina tusen runstenar,
vilket klart skiljer sig från andra landskap, i synnerhet Västergötland. Randsborg
kunde dock visa att både silverskatter och runstenar dominerade starkt
i de områden där kungen sällan vistades och att de knappt fanns alls i trakten
av exempelvis Jellinge på södra Jylland, där kungen ofta förväntades
befinna sig. Orsaken anses vara otryggheten, som medförde att man i betydligt
högre grad grävde ner sitt silver och lät dokumentera arv på runstenar.
Om Mälardalen kan jämföras med Danmark, vilket dock inte är nödvändigt,
skulle det innebära att silverskatterna och runstenarna är ett belägg för att
kungen sällan vistades där. Enda gångerna vi vet att han måste ha varit där
är vart 8:e år vid riksblotet och de år som han lät uppbåda ledungsflottan i
samband med att han följde flottan ut mot uppsatta mål.
Det finns mängder med teorier om snart sagt varje detalj som rör forskningen
om vår forntid, samtidigt som det finns områden som knappt är
utforskade alls. Tar man exempelvis fornborgarna i Sverige (drygt 1000 st)
tycks de ha blivit byggda och använda främst omkring folkvandringstiden,
men vissa är betydligt äldre och går ner till såväl romersk som förromersk
järnålder. Däremot är det få som förefaller vara yngre, men osäkerheten vad
gäller dateringarna är stora. De flesta ligger i Södermanland (över 300 st)
och övriga delar av Mälardalen (230 st), samt den mellersta delen av Västkusten
och längs Göta älv. Skåne har inga alls, Småland bara några få liksom
Västergötland och Norrland. De allra flesta tycks ha varit använda militärt
och de brukar indelas i två typer beroende på terrängläget. Tillflyktsborgar
85