När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

Svitjod. Dit bugar hela riket, där är konungastolen och ärkebiskopsstolen
och därav har Uppsala öd sitt namn. I varje landsdel är ett lagting med egen
lag i många hänseenden. Över varje lagsaga är en lagman som är den som
råder mest hos bönderna, ty det ensamt skall vara lag som han låter uppläsa.
Och om konung eller jarl eller biskopar far kring landet och håller ting med
bönderna, då svarar lagmannen på böndernas vägnar, och de följer honom
alla så trofast att knappast törs våldsmän komma på deras allting utan lov av
bönder och lagman. Men överallt där det är skillnad i lagarna skall sakerna
rättas efter Uppsalalagens bestämmelser, och alla de andra lagmännen skall
vara underställda den lagman som är i Tiundaland.”
Omnämnandet att kungastolen och ärkebiskopsstolen var förlagda till Uppsala
liksom det forna riksblotet och att Tiundalands lagman (den del av det
blivande Uppland där Uppsala låg) var den främste lagmannen kan lätt få
oss att tro att frågan om Svearikets vagga är avgjord, men så är det inte. Det
som sägs är att Gamla Uppsala var ett centrum för riksblotet, där man offrade
människor och djur till gudarna både för att vinna fortsatt välgång och
för att ena riket och dess allierade. Blotet var viktigt både lokalt och för hela
riket under den hedniska tiden, innan goden eller lagmannen kunde gå ut på
tinget för att döma tillsammans med tingsmännen. I annat fall var inte
domen sanktionerad av gudarna, utan blott människors verk. Därför är det
fullständigt förväntat att det främsta offret och det högsta tinget fanns på ett
och samma ställe samt att kungen hade sin främsta plats på denna gudomliga
plats. Men lagmannen var ingen polismyndighet och hade inga befogenheter
att lägga sig i folkets levnadssätt och handlingar. Brottsliga handlingar
var ett mycket relativt begrepp och existerade inte på det sätt som senare
blev fallet i statens samhälle. Konflikter inom en ätt kunde inte föras till
tinget eftersom ätterna var självstyrande i juridiska frågor. Angående konflikter
mellan ätter, skulle de båda inblandade parterna alltid försöka lösa
problemet själva och endast om de misslyckades skulle ärendet föras till
häradstinget. Konflikter mellan härader fördes vid behov vidare till landskapstinget
och konflikter mellan landskap togs till svearnas ting, där Tiundalands
lagman dömde i tvisten. Då, och endast vid sådana tillfällen, hade
han befogenheten att lägga sig i konflikter ute i landet. Utifrån detta kan vi
också förstå varför det fanns en stark vilja att förlägga ärkebiskopssätet till
Gamla Uppsala, eftersom det var här det religiösa centrat hörde hemma.
Sverige hade således en helig ort som stod över allt annat, precis på samma
sätt som Chartres var den heliga orten i Frankrike och stod över kungen.
Troligen var det på den här platsen i karnuternas land som druiderna hade
sitt högsta ting på en invigd plats, innan romarna införlivade Gallien i det
romerska riket. En motsvarande plats var Glastonbury Tor i södra England
som ställde krav på att få beskydd av den engelske kungen. Men varken i
Chartres eller Glastonbury Tor synes några kungar ha bott.
Granskar vi Snorre Sturlassons text och läser mellan raderna för att se vad
som inte sägs eller beskrivs, finner vi att det inte nämns någonting om de
stora folkförsamlingarna eller var kungen bodde med sin härstyrka eller
hird. Det står bara var den rätta kungastolen fanns, som han skulle sitta på
under de gudomliga tillfällena vart åttonde år när det var dags för riksblot
och sveating. Under de återstående 7 åren och 11 månaderna kunde han bo
och verka på andra ställen. Mälardalens landskap och hundaren var organiserade
för att tillhandahålla ledungsflottan och därför var bygderna upp-
83