När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

Ordet svear har nära nog bara tolkats på ett enda sätt. Det har härletts från
det indoeuropeiska ordet (s)vi som betyder vi eller vi själva. Därför kan man
inte heller säga ordet i singularis, för det går inte att säga en svea, svée eller
något dylikt. Innebörden och avsikten med namnet kan verka svårbegriplig
men med tanke på riksbildningarnas stamallianser, passar det väl in i sammanhanget.
Det kan också jämföras med namnet på det irländska politiska
partiet Sinn Fein, vars namn syftar på dem själva. När man under forntiden
ställde frågan om ett visst folk tillhörde svearna, frågade man i själva verket
om de tillhörde oss och våra förbundna. I så fall kan man tycka att begreppet
Suehans, enligt tolkningen ovan, blir tårta på tårta. Då måste vi ta hänsyn
till att det var i norra Italien som detta ord skrevs, en enda gång, och
författaren kan ha menat de folk som var förbundna med det folk eller rike
som i övrigt kallades just svear. Samma åtskillnad i betydelsen, likt den
mellan Sveafolket och Sveariket, finns hos andra tidiga författare. Ett exempel
är Adam av Bremen, vars olika namn och begrepp som syftar på svearna
har diskuterats livligt.
Götar har ofta tolkats som män vilka utgjuter sädesvätska och fortplantar
sig. Eftersom detta stämmer in på samtliga folk och inte bara på götarna,
måste man fråga sig om tolkningen är riktig. Ett sådant namn kan knappast
ha varit funktionellt och liknar mer en vild gissning. Namnet götar återfinns
på en rad andra folk, med en snarlik stavning. Vi finner goterna nere vid
Svarta Havet, vars egen historia hävdar att de härstammade från Skandinavien,
och före dem fanns folk i samma trakt som kallades geter eller hade ett
namn med ändelsen -geter. På Irland kallades alla aristokrater under forntiden,
enligt de irländska krönikorna, just för gaedils. I Skandinavien var
gode titeln på den person som under forntiden förestod offerhandlingen och
som var överhuvud på tinget. Likheter med ordet gode finns i benämningen
gutuader som avser de keltiska druider i Frankrike som handhade offren.
Det gemensamma är att orden göt, got, get etc tycks syfta på framträdande
personer i samhället, som de rika boskapsägande krigarätterna och de som
hade allmänna andliga uppgifter. Dessa ädla, upphöja och framskjutande
personer kan jämföras med andra besläktade ord som Gud, god och gadd. I
en vid tolkning skulle götar, goter och geter kunna uppfattas som ändelsen i
namn på allianser av rika boskapsägande krigarätter, eller kort och gott den
tidens aristokrater, skilt från slavar och andra som inte utgjorde basen i försvaret
av alliansens egendom. Ordet kan alltså ha använts som en gemensam
benämning för det här skiktet. När begrepp som götar sedan dyker upp utan
förled var det, i likhet med situationen på Irland, ett sätt att skilja sig hierarkiskt
i det egna riket. När det sedan används som ändelse, var det för att
skilja sig från andra rikens aristokratiska skikt.
På så vis syftar svear och götar på två helt olika egenskaper, där götar som
begrepp används runt om i de indoeuropeiska områdena och ofta kräver en
förled i namnet, medan svear endast avser ett specifikt folk och är en förled
i sig. Om dessa tankar är riktiga skulle en person som bodde i Sveariket kunna
både vara en svée och en göt, men han eller hon kunde lika gärna vara
varken en svée eller en göt. Om man var en rik boskapsägare som även ingick
i den gemensamma försvarsalliansen, var man både och. Om man istället
var en fattig herde eller träl och inte bar vapen, var man varken eller.
Detta skulle kunna förklara varför de skandinaviska skrifterna använder ett
annat ord, nämligen svear, för de folk som bodde i södra Sverige än vad som
46