När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

tiden innan de kom till Britannia. Så gott som alla kungalistor placerar Oden
på en plats där man kan komma fram till att han bör ha levt under slutet av
200-talet och dött senast omkring år 325. Det stämmer med den tid när
Konstantinopel hette Byzans. De flesta forskare uppfattar Odens namn i de
kungliga anglosaxiska släktträden som en önskan hos dem att vilja härstamma
från en gud, men precis som Snorre Sturlasson skrev, verkar inte Oden
ha blivit någon större gud förrän långt senare, vilket tycks ha varit efter
500-talet. Dessförinnan finns det så gott som ingen antydan att han hade
gudomlig status, varken i Norden eller i England. Det sägs visserligen att
han dyrkades efter sin död och att man anropade honom så snart man
befann sig i nöd eller trångmål, vad det än rörde sig om till sjöss eller till
lands. På samma sätt kom kung Erik Björnsson att bli dyrkad som en gud
efter sin död strax efter år 800 men vi vet ingenting om orsaken till det. Den
riktiga upphöjelsen av Oden till en gud, där hans tidigare levnad som människa
tonats bort, kom först senare. Redan i mitten av 300-talet anropades
Oden före ett slag som langobarderna höll i Tyskland, sedan de enligt egen
uppgift långt tidigare utvandrat från Skandinavien. Efter att de vunnit striden
fortsatte de att dyrka Oden. Möjligen är det på grund av sådana händelser
som Oden blev en krigsgud. Först under yngre järnåldern, med början
på 500-talet, börjar det komma belägg för att Oden fick allt större betydelse.
Till slut blev han till och med gudarnas allfader och ersatte den mångtusenårige
gudafadern Tiwaz (Tyr). Denna utveckling skedde i samband eller som
en följd av de stora förändringar som skedde i samhället i övrigt vid denna
tid. Måhända användes dyrkan av Oden som något gemensamt för att
kunna alliera sig på nytt och där Oden blev symbol för de nya förändringarna.
Kungaval och Eriksgatan
Inte nog med att Västergötland skulle bekosta den stående härstyrkan
genom avkastningen från Uppsala öd och avstå från att hysa rikets centrum,
där templet byggdes på en ny och obrukad plats som saknade tidigare traditioner,
därtill sägs det uttryckligen i äldre Västgötalagen att svearna äga rätt
att välja och vräka (avsätta) kung. Precis som Snorre Sturlasson på 1220-
talet använder begreppet det egentliga Svitjod enbart för folken kring
Mälardalen, kan detta textställe tolkas som att det var just folken kring
Uppland, som hade denna rättighet, vilket stämmer med att valet skedde på
Mora äng i Attundaland.
Texten kan också tolkas som att man med svear menar alla friborna i Sveariket,
men andra texter från denna tid gör skillnad på svear och andra folk
inom landet, varför det förefaller troligt att det bara var folk från Mälardalen
som fått detta hedervärda uppdrag. I landskapslagarna finner vi också
en del formuleringar som skiljer svear från andra folk i landet. I mandråpsbalken
i äldre Västgötalagen står det att ”Dräper någon en svensk man eller
en smålänning, en man från kungariket som inte är västgöte, böte därför
åtta örtugar och tretton marker, men ingen ättebot.”
Svearna hade rätten att välja och vräka kung. Så sägs det i äldre Västgötalagen
och lagman Eskil Magnusson, som skrev det tillhörde folkungarna och
95