När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

I Mälardalens landskap (Uppland, Södermanland, Västmanland och Närke)
är c:a 8500 gravfält kända och de fördelar sig på knappt 4000 av de 9400
nutida enheter som finns i detta område. Enligt Björn Ambrosianis beräkningar
och bedömningar är det bara tusen av dessa enheter som har minst
60 gravar och kan antas gå ner till vendeltid. De övriga borde bara tillhöra
vikingatid, om vi endast ser till antalet gravar. Ännu färre sträcker sig tillbaka
till folkvandringstid. Dessa enheter och gravfält ligger i de bördigaste
områdena och vid sidan av stora områden med sämre förutsättningar för
jordbruk. Ett flertal områden med stor koncentration av gravfält från yngre
järnåldern, ligger i trakter där det även finns många fornlämningar från
äldre järnåldern. Ett undantag gäller Västmanland, där antalet gravar från
äldre järnåldern är relativt stor, medan gravfälten från yngre järnåldern är
förhållandevis få. Möjligen beror det på att de yngre järnåldersgravarna är
betydligt flackare här och därför kan ha undgått upptäckt vid inventeringarna.
Gravfälten från yngre järnåldern är i Mälardalen ofta knutna till bebyggelse
och gårdar som fortfarande är i bruk. Frågan återstår dock hur stor andel av
den forntida befolkningen som gravlades i någon av de kända gravtyperna.
Tankeväckande är att de öländska fornborgarna, som bevisligen varit befolkade
under flera hundra år av järnåldern, saknar gravfält. Detta är ett exempel
bland flera, som visar att det inte var alla i samhället som gravlades
under synliga gravmarkeringar. Å andra sidan ligger Sveriges största gravfält
vid handelsplatsen Birka på Björkön i Mälaren. Beräkningar från Västergötland
antyder att det bara var omkring 7% av befolkningen, som under yngre
järnåldern gravlades i någon av de nu kända gravtyperna, medan andelen i
Mälardalen tycks ha varit betydligt större. Orsaken till variationen och vad
som hänt med den övriga befolkningen är okänd. Många i samhället blev
sannolikt inte begravda på ett sätt där någonting blev kvar till eftervärlden.
Befolkningens storlek i Sverige var omkring 650.000 strax före digerdöden i
mitten av 1300-talet. Innan dess kan vi bara räkna med en långsam befolkningsökning
alltifrån bondestenåldern och bronsåldern fram till järnålderns
slut och medeltiden. De pollenanalyser som tagits från mossmarker visar hur
vegetationsutvecklingen skett under flera tusen år. Boskapsskötseln och odlingen
ökade bara långsamt eller nästan obetydligt under årtusendena före
digerdöden när den första mer trovärdiga befolkningsmängden går att
beräkna. Det innebär att det aldrig var ont om folk, aldrig fanns överflöd av
jord och marker i landskapet, eller att man levde isolerat från varandra.
Den romerska befolkningens ålder vid dödsfall visar att c:a 50% nådde 5 års
ålder, 40% nådde 20 års ålder, drygt 25% nådde 40 års ålder, drygt 10%
nådde 60 års ålder och några få procent blev 80 år eller äldre. Detta är
något högre genomsnittsålder än vad som redovisats för Sverige under
medeltidens början. Här kan man anta att 40% blev 20 år eller mer och
20% uppnådde 40 års ålder samt att knappt 5% blev 60 år eller mer.
I Mälardalen bodde under yngre järnåldern 6-8 personer inkl. barn per
gård, vilket framkommer både genom beräkningar och den kända situationen
på 1600-talet. Utifrån detta kan vi göra vissa beräkningar. Ungefär 16-20
vuxna individer (män och kvinnor) kan uppskattas ha dött per sekel och per
förhistorisk bebyggelseenhet i Mälardalen. Det blir 72-90 individer under
78