När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

RIKENAS URSPRUNG
Begreppet rike har i detta sammanhang definierats ungefär likadant som begreppet
hövdingedöme, vilket vi möter betydligt oftare i litteraturen om
forntidens samhällen. Hövdingar och stormän hade ingen självklar och
reglerad makt i samhället, utan den byggde på vad de lyckades uträtta i
bedrifter och genom sin rikedom. Makten hos aristokraterna var ett indirekt
resultat av den förmögenhet och innehav av jord och boskap som deras ätter
innehade. Inom ätten fanns i viss mån en intern hierarki, oavsett om man
bodde tillsammans eller utspridda på olika gårdar, och för alla dessa ansvarade
ett överhuvud. Denna uppgift tycks dock i det närmaste ha upphört i
Norden i slutet av järnåldern, sedan ätterna blivit mer löst sammanfogade.
Men ättens gemensamma rikedom innebar inte att de härigenom fick någon
myndighet över andra ätter. Viktiga ämbeten, som gode och kung, krävde
också en form av acceptans hos folket och de övriga aristokraterna, och så
länge sådana ämbeten var knutna till särskilda ätter var problemet löst.
Försvarspakter och krigens mening
Målet med riket eller hövdingedömet var att bygga upp ett effektivt försvarssystem.
I första hand kanske det skedde för att värja sig mot sina
grannars angrepp eller för att själva kunna göra anfall och stjäla boskap och
värdefulla föremål. Genom att ständigt försätta sig i krigiskt tillstånd tränades
männen och ett fåtal kvinnor i krigets konster. Träningen att skickligt
kunna hantera vapen var en viktig del, och att veta hur modig man skulle
vara i olika stunder var en annan. Striderna mot grannfolk syftade sällan till
att man ville utrota dem, eftersom det var mer lönsamt att kuva dem och
försöka få dem att betala årlig skatt. Utöver detta fanns det en annan
mening med de ständiga krigen. Hotet att en ny främmande folkgrupp
skulle kunna komma från fjärran var ständigt i deras medvetande, tidigare
händelser av det slaget förekom i deras berättelser och myter. Då var det
inte säkert att man klarade sig själv utan var tvungen att alliera sig med en
eller flera av de grannfolk som man vanligen slogs emot. Av det skälet var
de ständiga småkrigen mellan grannriken uppfostrande för de unga krigarna.
Självständiga riken kunde samarbeta sida vid sida på lika villkor och slåss
mot en gemensam fiende, men ett kuvat rike visste man aldrig var man hade
eftersom de lika gärna kunde ansluta sig till fienderna.
Synen på döden gjorde också att krigen inte sågs som något fruktansvärt.
Krigarna trodde att de skulle leva vidare efter döden och få det bra. Dessutom
var det bara 40% av befolkningen som uppnådde 20 års ålder och
20% som blev 40 år, vilket medförde att många hellre dog en ärofull död i
strid än inväntade döden hemma på gården. Den återstående levnadstiden,
som man kunde förvänta sig, var ändå relativt kort.
När man mötte sina motståndare fanns det en del oskrivna regler. Om motståndaren
inte ställde upp till strid var det fritt fram att härja och plundra
29