När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

SVEARIKETS SAMHÄLLE
Ätten
Ordet ätt betydde ursprungligen egendom, med syftning på det som en viss
släkt ägde. Senare avsågs ägarna själva och inte det ägda. Släkten räknades
bara på fädernet och berörde bara dem som var ättlingar till en viss stamfader.
De ingifta kvinnorna fick en plats intill sin make, men kunde inte ärva
honom. Individerna var bundna till sin ätt och tvingades anamma de rättigheter
och skyldigheter som detta medförde. Ätten var i äldsta tid autonom,
det vill säga självstyrande, både i juridiska, ekonomiska, religiösa och sociala
frågor. Alla brottsmål som uppstod inom ätten skulle också lösas inom ätten.
Sådana mål kunde inte föras upp till tinget. Brottsmål och konflikter mellan
olika ätter skulle i första hand lösas av ätterna i fråga. Om det inte gick, fördes
ärendet upp till tinget för granskning och dom. Ätten skapade på så vis
en social och ekonomisk trygghet som byggde på att släktingar förväntades
ta mer hänsyn till varandra än till andra. I tre typer av rättshandlingar var
ätten viktig, vid fästningen, då en kvinna överlämnades av en ätt och gick till
en annan ätt, vid överlåtelse av arvejord, och vid förlikning efter mandråp.
Den bot som erlades för mord eller andra grövre dåd, hopsamlades av hela
ätten men med en halvering för varje led från den som utfört dådet, ända
ner till fjärde led (syskon, syskonbarn, tremänningar och fyrmänningar). På
samma sätt fördelades boten inom den ätt som blivit drabbad, men åter igen
med en halvering från den som drabbats mest. Ett annat exempel, som indikerar
ättens betydelse, är att när männen gick ut i strid slogs de uppställda
släktvis och ättevis.
Bruket och kravet att kunna räkna upp sina förfäder ett visst antal generationer
tillbaka var viktigt, eftersom ätten aldrig tycks ha bott tillsammans
utan varit utspridda på olika gårdar. All jord som såldes hade de andra
ättemedlemmarna förköpsrätt till, genom så kallad bördsrätt. Ätterna kunde
benämnas efter förnamnet på en stamfar, där exempelvis sköldungarna
räknade Sköld som sin stamfar. De kunde också namnges på annat sätt.
När kristendomen infördes och det svenska samhället övergick till en stat
efter centraleuropeisk modell, minskades ättens betydelse i takt med att
individen istället blev ansvarig inför kungen, ärkebiskopen och lagen. Därmed
blev individen oberoende av sina släktingar i många rättsliga frågor.
Dock gällde bördsrätten till jord ännu några hundra år.
Ett annat ord för ätt är sif eller sve, som användes för att beteckna släktskap
på olika sätt, t.ex. svåger. Grundordet var det indoeuropeiska svi som betydde
vi. Släktskap angavs också med begreppet frände, vilket dock avsåg släktingar
på såväl fädernet som mödernet. Äktenskap var inget skäl för arv,
utan arvet gick alltid vidare till avkomman och ättlingarna eller till förfäder,
syskon och deras ättlingar.
Genom en del runstenstexter framgår det att vissa personer ägde flera gårdar
som kunde ligga långt från varandra. Allra mest känd är Jarlabanke, som
enligt en runstens ensam lär ha ägt hela Täby, och på en annan runsten på-
63