När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

Kanske är det just sådana garantier vi ser när Yngve Frej bygger ett gemensamt
tempel på en mark som är neutral för dem båda, men som ligger hos
det folk vilket skulle bli förknippat med namnet svear. Likaså kan den
symboliska gåvan av Uppsala öd till detta tempel ha varit en gest för att visa
att kungens stående härstyrkan inte skulle belasta de boende i Mälardalen,
varken ekonomiskt, religiöst eller juridiskt.
Härigenom kunde sedan de egentliga svearna, som samlats vid Mora äng i
Attundaland, välja i lugn och ro vilken kung de ville av de ättlingar som
fanns i den kungaätt de accepterat en gång för alla. Så skulle det fortsätta till
år 1457. Vad som hänt med deras egen kungaätt finns det inga uppgifter
om. Möjligen hade den utslocknat och kanske var den närmaste ättlingen
just kungen i Skaraborg. Men det är bara gissningar. Enligt Snorre Sturlasson
fick Oden och Skade flera barn, däribland Säming som hade ättlingar i
Norge tusen år senare. Ingen av barnen, varken Säming eller några andra,
nämns efter Odens död som tänkbara efterträdare till svearnas kungatron.
Någonting liknande finner vi i berättelsen i Heimskringla om de äldsta förhållandena
i Norden och nere vid Svarta Havet. Där nere förläggs de ständiga
striderna mellan asar och vaner, som övergår i en fredspakt och det
underliga faktum att de allierar sig med varandra. Vanerna blev slutligen
kungar över både vaner och asar när Oden dog. Sannolikt var det detta
dynastiskifte som låg bakom fredsavtalet. Möjligen är det därför som Yngve
Frej är extremt givmild mot svearna, eftersom han visste att han i gengäld
fick sin son som efterträdare och kung över de båda länderna.
Valet av kung efter Yngve Frej föll på hans son Fjölnir. Han blev den första
kungen över Sveariket som tycks ha ett mer eller mindre riktigt namn och
den förste som ärvde kungatiteln över båda länderna. Alla tidigare namngivna
regenter återges bara genom sina titlar eller med gudanamn. Möjligen
var han dessutom identisk med Filimer, en av det gotiska imperiets tidigaste
kungar, som ledde sitt folk ner till Svarta Havet där de upprättade sitt nya
rike.
Yngve Frejs namn antyder att de bara är titlar och inga personnamn. Yngve
syftar på guden Ing och ett vi, eller en offerplats, som tillägnats guden. Ing
var mycket viktig i början av järnåldern men hans betydelse minskade under
järnålderns slut, i likhet med en hel del andra gudar som Tiwaz (Tyr) och
Ull. Möjligen dyrkades Ing främst av folken i västra Sverige. Namnet Frej
har tolkats som den fridfulle och syftar på en offerpräst som vill få gudarna
vänligt inställda. Strax före 100-talet skrev romaren Tacitus om folkstammarna
norrut vid Oceanen, det vill säga Nordsjön och Östersjön samt i
trakten av Danmark och södra Sverige. Här nämns Ingvi-onerna, alltså
Yngves folk. Namnet Yngve var enligt Snorre Sturlasson så hyllat att det
användes av alla kommande kungar av Ynglingaätten, en ätt vars namn
också återger den mytiske stamfadern Yngves namn. Vad som eventuellt
motsäger att Yngve måste vara en titel, är förekomsten av personnamnet
Inguiomer (Yngvemer) som den berömde germanske frihetskämpen Arminius
farbroder hette. Han bodde i norra Tyskland och dog i början av det
första seklet efter Kristi födelse.
Yngve Frejs fader kallas Njord och hans namn var troligen en titel som
visade att han var den överstepräst som ledsagade den heliga vagn där
92