När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

Ingen erövring i södra Sverige
När riken expanderar kan det bara ske på några få sätt. Antingen har man
bedrivit krig mot ett område och fått dess befolkning att ge upp alla framtida
strider redan på förhand, varpå de i ett kuvat tillstånd frivilligt betalar
en årlig skatt för att undvika fler strider, eller har alla boende i området
fördrivits eller dräpts, möjligen med undantag av slavar. Ytterligare en tänkbar
möjlighet, som det dock saknas exempel på, är att två grannfolk levt i
fred med varandra så pass länge att de frivillig accepterat varandra som
jämlikar och ingått ett samarbete på lika villkor. Visserligen kan vi se att det
skedde stora förändringar i beskrivningen av Tyskland och Polen runt 200-
talet, där det dök upp nya stammar som var betydligt större än de som
nämns tidigare. Orsaken bakom detta är okänt. Möjligen skedde en omfattande
alliansbildning mellan stammarna, men det kan också ha varit så att
detta samgående var uråldrigt och att det istället var beskrivningen som ändrades.
Krönikörerna kan mycket väl ha beskrivit två olika nivåer på samhällsstrukturen
under de två olika perioderna, först de mindre folkstammarna
och sedan de stora allianserna. Till och med i en av de äldsta förteckningarna
av ett stort antal germanska stammar, vilken skrevs av Tacitus år 98,
beskrivs att germanerna egentligen bara var uppdelade i tre grupper som
sinsemellan var nära besläktade med varandra. Andra författare från den
tiden ville dock öka antalet en aning. På Irland och i Skottland uppräknas
ibland ett stort antal stammar trots vår vetskap att det på Irland fanns en
överkung samt fem provinser med var sin underkung samt att Skottland var
delat i två riken fram till 800-talets mitt. Samma tendens kan vi notera i det
keltiska Gallien (Frankrike) vid tiden för den romerska erövringen. Folkstammarna
uppräknas som om de vore fristående från varandra. Vissa
stammar kan ibland specificeras och visar sig då bestå av ett större antal
folkområden med egna namn, som nämns tillsammans eller fristående. Sam-
tidigt sägs att alla dessa stammar i Gallien var sammanslutna i ett förbund
och hade en gemensam högsta ledning.
Riken har normalt ingen möjlighet att erövra länder på samma sätt som stater
gör, eftersom de inte har en myndighetsorganisation och därmed inte
några administratörer som sköter om detta. För en stat handlar det mest om
att införa sitt eget rättsväsende och dess rollfördelning av samhällets individer,
där ätten saknar större inflytande och betydelse. På så vis kuvas och inordnas
individerna. För ett rike är allt detta i det närmaste omöjligt. De sak-
ofta ett fast och konkret rättsväsende med gemensamma lagar där indivi-
nar
dernas rättigheter och skyldigheter regleras och har istället en fri sammanslutning
av ätter som har ansvar för sina egna individer.
När västromerska riket valde att lämna och utrymma provinsen Britannia i
början av 400-talet, lejde britterna krigare från andra folk för att skydda
sina gränser. Saxare, angler och jutar från Tyskland och Danmark kom för
att hjälpa till innan de i stora skaror vände sina vapen mot britterna själva. I
område för område höggs alla britter och kvarvarande romare ner eller fördrevs
därifrån. Möjligen blev bara deras slavar kvar. Inom kort upprättade
de omkring 12 fristående anglo-saxiska riken under 500-talet som relativt
ofta bedrev krig mot varandra. Vid lyckade erövringar skedde inte samma
fördrivning eller utrotning som tidigare eftersom de var släkt med varandra.
Här handlade det bara om att reglera makten mellan besläktade och nyupp-
39