När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

Jordbruket
Östra Sverige, som forntida kulturområde, omfattar Östergötland, Mälardalen
och Närke. Här fanns regelbundna drag i jordbruket, baserade på solskiften
från medeltidens början. Det bestämde tegarnas utläggning, teglagens
utformning, bebyggelsens reglering, byns taxering och inordnande enligt
fasta jordtal i en territoriell struktur som berörde hundaren/härader och
landskap. Efter medeltidens slut avsåg begreppet 1 mantal en hel gård som
kunde försörja en normalstor familj. De flesta gårdarna motsvarade 1 mantal,
oavsett hur stora de egentligen var. Några var lite större och andra
mindre, beroende på jordmån och naturliga förutsättningar. En del låg i
byar och andra var ensamgårdar. Även om mantal som begrepp är sent i
detta sammanhang, visar det den enhet som i hög grad gällde för alla gårdar.
Mindre gårdar, som bara var på ¼ mantal, verkar ha existerat redan under
1200-talet, men de var mycket ovanliga eftersom de bara hade en kapacitet
att försörja omkring två personer.
I västra Sverige accepterades att bönder bröt upp ny mark till nyodling på
byns marker, medan det var förbjudet i östra Sverige. Denna expansion
pågick långsamt under hela järnåldern. En tendens är att odlingen ökade på
boskapens bekostnad omkring den andra halvan av romersk järnålder (200-
400 e.Kr.), men att det sedan återgick till den forna relationen. Antalet
forntida ödegårdar och övergivna odlingsytor tycks vara betydligt vanligare i
västra Sverige än i östra, vilket indikerar hur mycket mer flexibelt bebyggelseförhållandena
var i väster och att jordbruket var mer rörligt och föränderligt.
Vissa forskare antar att tegskiften i Västergötland skett främst kring
300- och 400-talet och att det sedan fortsatt fram till 900-talet. Tegskiftena
påminner om de medeltida skiftena, men funktionellt skiljer de sig åt. Här
handlar det om en regelrätt markindelning, där de stora tegarna kan inrymma
mindre brukningstegar, medan de medeltida tegskiftena enbart avsåg de
små åkertegarna. Vissa byar är extremt stora och kan ha ortnamn som är
omkring 2000 år gamla eller mer. I Mälardalen var ensamgården det normala
under yngre järnålder, medan områden som Skaraborg domineras av
större eller mindre byar.
I östra Sverige saknas detta forntida system och här finns istället ett löst
organiserat stensträngssystem från en tidig del av järnåldern, vilket i sin tur
saknas i västra Sverige, undantaget ett mindre antal ensamliggande stensträngar.
Vid de tidigaste stensträngarna och inhägnaderna från äldre järnålder,
tycks det finnas 2-4 gårdar eller husgrundsenheter per system, med
sina egna åkrar och ängar men med ett gemensamt betesområde längre bort
från gårdarna. Omkring mitten av 500-talet tycks detta system ha upplösts
och det blev en betoning på ensamgården. Efter en generell stagnation omkring
500-talet i jordbrukets utveckling och med en minskning av odlingen,
dock undantaget Uppland, påbörjas expansionen på nytt kring 900- eller
1000-talet. Det är då eller strax därefter som åkermarken regleras genom
solskiften. Det gör att östra Sverige framträder som reglerat medan västra
Sverige inte gör det. Markrättigheterna var troligen inte styrda på samma
sätt som i västra Sverige. En möjlighet är att markrättigheterna från 500-
talet och framåt var mer hierarkiskt ordnade och inte släktskapsbaserat, där
bygdens hövding kunde avgöra individernas markinnehav och vem som fick
bo på vilken gård. Det skulle kunna förklara bristen på expansion under
75