När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

styckade och ordnade på ett enkelt sätt, där gårdar och byar hade en standardiserad
storlek och där det inte upprättades något speciellt gods för
kungen och hans hird. Under yngre järnåldern var det bara byarna med
ändelsen -tun som hade ett visst samhällsengagemang men detta ändrades i
slutet av järnåldern eller vid övergången till medeltid och ersattes av husbyarna.
Dessa gårdar var dock inte större än alla andra gårdar av normalstorlek,
nämligen 4 markland eller 8 attungar. Ingenstans tycks det ha
funnits en permanent plats som kunde inhysa en stor härstyrka, såvida vi
inte vänder blicken mot Västergötland. Här låg åtta gods som tillhörde Uppsala
öd och avkastningen från dem skulle användas för att bekosta kungens
utgifter. De uppdrag, som kungen hade i samhället, var dels att vara ordförande
vid folkförsamlingarna och bistå vid riksblotet, dels att vara överbefälhavare
under ofredstider. Färderna till olika platser medförde inga större
kostnader, men att härbärgera ett antal hundra krigare eller måhända ännu
fler samt ge dem vapen och belöningar för modiga insatser etc, krävde
ganska mycket. Då kom de åtta godsen i Västergötland väl till pass för att
försörja dem. Den danske kungen Knut den store hade i början av 1000-
talet en hird, benämnd Tingalidet, som omfattade 3000 man men det var
nog betydligt fler än vad som var normalt. Dessutom var England med och
bekostade Tingalidet eftersom det under några årtionden ingick i det danska
riket.
Vid sidan av tun-orter, husbyar och Uppsala öd framträder en annan ort
som varit viktig i Sveariket. Uppgiften finns bara i en enda källa och det är
hos Adam av Bremen. Han skriver om folket i Sverige att ” De vägrar inte
ens biskoparna att deltaga i deras offentliga folkförsamling, som hos dem
kallas WARPH (warc, warh, warch, warph)”. Om detta begrepp även var
eller blev ett ortnamn vet vi inte, men det finns bara två sådana namn i
Sverige. Det ena Varv ligger centralt i Östergötland och det andra i Västergötland,
strax intill Kungslena där Birger Jarl bodde en tid och där ett stort
slag hölls år 1208.
Sveariket tycks ha varit delat på många sätt. Mälardalen hade på så vis en
effektiv ledungsflotta, där antalet krigsskepp och manskap var noga reglerat
och framräknat utifrån bygdernas potential. Vid sidan av detta fanns kungen
och en stående härstyrka på plats nere i Västergötland. Det var av det skälet
som Sverige utvecklade ett skattesystem i slutet av järnåldern eller början av
medeltiden, vilket innebar att Mälardalen inte krävde kungens närvaro,
medan Västergötlands skatter mest bestod av naturaprodukter som inte
gärna borde fraktas långt och som medförde att kungen eller i varje fall den
stående härstyrkan bör ha bott på dessa gods.
De två skilda typerna av beskattning som dyker upp i Sverige under äldsta
medeltid visar detta mycket tydligt. Den ena typen hade Uppland som centrum
och utgick i hela Mälardalen samt vissa områden längs Östersjökusten.
Här var det upprätthållandet och deltagandet i ledungsflottan som var likvärdigt
med skatt. Efter slaget vid Sparrsäter 1247 gjordes det om till stående
skatter i likhet med övriga landet. Den andra beskattningsmodellen hade
Västergötland som centrum. I Västergötland och den västra delen av Östergötland
betalade man senast från 1100-talet skatt i natura, främst kost och
föda men penningar kunde också förekomma, i syfte att underhålla kungen
och hans stående härstyrkor. Detta var också syftet med de 8 stora gods i
Västergötland och ingick i Uppsala öd.
84