FULLTEXT01

kritisk och demokratisk fostran. Måhända är det en konflikt som ävenskolutveckling som diskursiv praktik kan visa sig bidra till. Det vore, som jag serdet, i så fall en något paradoxal ideologisk implikation. Framför allt är det enimplikation som förtjänar fortsatt kritisk uppmärksamhet.I detta sammanhang ter det sig relevant att, med Bauman (1999)fråga: ”Hur kanman förbereda sig för livets uppgift om mödosamt förvärvade färdigheter enadagen är en tillgång och andra dagen blir en belastning?” eller ”Hur kan maninvestera i en livslång insats om dagens värden tvunget skrivs ner eller uppunder morgondagen?”(Bauman, 1999, s.121). I talet om skolutveckling, precissom i talet om livslångt lärande, tycks utgångspunkten vara det aktiva, delaktigasubjektet med förmåga och beredvillighet att ständigt revidera sig självt.6.3 Skolutveckling - en av dagens mirakelkurer?Bauman (1999) beskriver ett slags önskvärd postmodern identitet, där förmåganatt glömma värderas högre än förmågan att minnas, en identitet, enligt vilken”ändlös självutplåning” uppfattas vara det rätta och där kriteriet för duglighettycks vara att absorbera ständigt ”nya bilder” och ”nyare ting” liksom attständigt tänka nytt. Bauman (1999) skriver också:Under modernitetens långa, krokiga och invecklade bana borde vi ha lärtoss vår läxa: att människans existentiella situation är obotligt ambivalent, attgott alltid är blandat med ont, att det är omöjligt att dra en säker linje mellanden välgörande och den giftiga dosen medicin för våra ofullkomligheter. Viborde ha lärt oss denna läxa. Men det har vi knappast gjort. Efter att hamisskrediterat medicinen glömmer vi bort den åkomma som den skullebota. Än en gång förkunnar vi jublande upptäckten av en mirakelmedicinför mänskliga åkommor – det är bara det att det nu är den gamla sjukdomensom förklaras vara medicinen.(s.114)Skolutveckling skulle kunna betraktas som just en sådan ”mirakelmedicin” somBauman (1999) i resonemanget åsyftar. I enlighet med det skulle i så fallskolutveckling även kunna utläsas ”den gamla sjukdomen”(s.114). Förändring,utveckling och förnyelse, som i en annan tid snarast hade rykte om sig för attvara något hotfullt och undergrävande – det vill säga den gamla sjukdomen –tycks, om vi tar utgångspunkt i Baumans (1999) betraktelse, ha gjorts till en avdet tidiga 2000-talets ”mirakelmediciner”. I sinom tid kommer måhända ävenskolutvecklingens diskursiva praktik, precis som Bauman (1999) anför när det164