Demokrati.Välfärdsfördelning.EU-EMU. - Sven Wimnells hemsida

nellan ett renodlat EU-kort, gemensamt för alla länder, eller att bibehålla de nationella korten, men
förse dem med en gemensam logo, naturligen då EU-flaggan tillsammans med en öppen bok.
Parlamentet rekommenderade slutligen det gemensamma kortet med motiveringen "att detta skulle
höja [studenternas] medvetenhet om att de är europeiska medborgare".
Det här lilla ärendet, som inte väckte någon uppmärksamhet i något land illustrerar många av de
drag som är karakteristiska för verksamheten i EU-parlamentet. Det första är att Europa och EU
behandlas som synonyrna begrepp. Betänkandets titel anger att det är fråga om ett " europeiskt
studerandekort", men i verkligheten är det ett kort enbart för länderna inom EU. Denna
sammanblandning är fullt medveten. Den som är mot EU:s utveckling är "mot Europa" och vice
versa.
Motiveringen bakom parlamentets slutliga ställningstagande är också karakteristiskt för den
politiska inställningen i församlingen.. Man rekommenderade ett gemensamt kort för att det var
"medvetandehöjande ", Det handlade inte om att valet skedde utifrån praktiska hänsyn, eller ens
ekonomiska. Den väsentliga aspekten var att kortet förväntades öka studenternas medvetenhet att de
är "europeiska medborgare".
Och detta var i själva verket den dolda meningen bakom parlamentets beslut. Precis som då det
handlar om utformningen av våra körkort eller våra pass, så är avsikten att "stärka den europeiska
identiteten ". EU-parlamentet har "Europa" som affärside.
Det är en mycket lätt uppgift att finna ett hundratal beslut i EU-parlamentet som i en eller annan
form gått ut på att föra makt från nationell nivå till EU-nivå. Det är många gånger svårare att finna ett
enda beslut som går i motsatt riktning, dvs där EU-parlamentet rekommenderar att EU skall ha
mindre, istället för mer makt. Ett stående krav från parlamentets sida är t ex att avskaffa vetorätten i
Rådet till förmån för majoritetsbeslut. Man motiverar detta med att man vill "effektivisera
beslutsfattandet", men vad det rör sig om är en mycket genomtänkt ambition att beskära de nationella
parlamentens och regeringarnas makt för att öka den egna.
I februari 1999 ansåg parlamentet t ex (i en resolution) att det var "önskvärt att unionen
utvecklades..mot en modell där ..kommissionen blir ett verkligt verkställande EU-organ,
Europaparlamentet företräder befolkningen och Rådet staterna ". I samma betänkande beklagade man
att "Amsterdamfördraget behållit många fall då rådet... måste fatta beslut med enhällighet".. och man
ville istället 'fastställa en allmän princip om omröstningar med kvalificerad majoritet som
tillämpas på rådets alla beslut". Liknande formuleringar kan återfinnas i alla rapporter där
unionens framtid diskuteras.
Ett också mycket vanligt yrkande från parlamentet är att man vill ”harmonisera" eller "samordna"
olika politikområden på gemenskapsnivå. Det kan vara skattelagstiflning, sociallagstifming,
miljöregler eller utrikespolitik, den gemensamma nämnaren är att ge politiken en enhetlig utformning
på EU-nivå. Den 11 mars 1999 uttalade parlamentet t ex att för att klara unionens framtida
finansiering så krävdes "att unionen får klart ansvar för skattelagstiftningen och behörighet att
driva in inkomster ". För ett parlament med federala ambitioner är det givetvis politiskt genant att
leva av bidrag fran de medlemsstater vars makt man vill beskära.
EU-parlamentet har utvecklats precis som dess grundare tänkte sig. Det har blivit ett forum för en
elit som strävar efter att utveckla den egna makten och vars främsta lojalitet är mot "Europa" och inte
mot de nationer som de representerar. Dels pressar man på för att makten skall föras från
nationalstaternas representanter i Rådet till det "europeiska" parlamentet, dels vill man på område
efter område se en gemensam politik, och slutligen vill man att det byggs gemensamma "Europeiska"
institutionerpå alla politikens om råden.