Demokrati.Välfärdsfördelning.EU-EMU. - Sven Wimnells hemsida

Antropologi
“Antropologi´ (av grek. a´nthrapos 'människa' och-logi´a'lära', 'vetenskap', av lo´gos 'ord'),
omfattar av hävd främst fysisk antropologi (studiet av människosläktets utveckling och fysiska karakteristika)
samt kultur- och socialantropologi (studiet av världens olika kultur- och samhällstyper).
Amerikansk tradition räknar dessutom arkeologi och lingvistik till antropologin. Antropologi förekommer
också som term inom teologi och filosofi ("Luthers antropologi", Hegels "föreläsningar över
antropologi" osv.) samt inom pedagogik och medicin. - I denna artikel skildras den fysiska antropologins
och kulturantropologins (socialantropologins) utveckling fram till vår tid. Det aktuella forskningsläget
beskrivs i artiklarna fysisk antropologi och kulturantropologi. Se även filosofisk antropologi,
pedagogisk antropologi, medicinsk antropologi och religion.
Antropologins förhistoria
Klassisk grekisk och romersk litteratur har gett viktiga bidrag till antropologins utveckling, bl.a.
genom direkta rapporter om andra kulturer. Herodotos har kallats "antropologins fader" i kraft av
sina skildringar av bl.a. egyptiska förhållanden. Liknande etnografiska beskrivningar med starka exotiska
inslag och ibland svårutredd sanningshalt återfinns vad gäller nordiska förhållanden hos Tacitus,
vars "Germania" berättar om germanernas värld vid tiden kring Kristi födelse. Dessa äldre skildringar
har ofta ett kulturkritiskt "primitivistiskt" drag, dvs. de framhäver starkt värdet i ett naturligt
och "ursprungligt" liv.
De kristna missionärernas rapporter från sina verksamhetsfält kom att få ett avgörande inflytande
på européernas uppfattning om andra kulturer. Till pionjärerna inom antropologisk faktainsamling
hör jesuiterna Francisco Xavier, som under första hälften av 1500-talet beskrev Japan, samt José da
Costa och Bartolomé de Las Casas, vilka bägge med stark sympati skildrade de sydamerikanska indianerna
på 1500-talet. Jesuitpatern Athanasius Kircher samlade missionärsrapporter om Kina i ett viktigt
arbete från 1666, och jesuitpatern Joseph Lafitau publicerade 1724 en omfattande beskrivning av
nordamerikanska indianstammar. Han jämförde dem med de gamla hebréerna, ett exempel på hur
man i den judisk-kristna läran fann utgångspunkter för antropologiska frågeställningar, t.ex. om orsakerna
till människans spridning över jordklotet och därav uppkomna skillnader. Starkt influerad av
grekisk filosofi utförde araben Ibn Khaldun (1332-1406) ett imponerande fast länge negligerat grundarbete.
Det var sålunda inte bara inom den kristna kultursfären som ett antropologiskt synsätt anlades.
Rapporter från resor har påverkat ämnets utveckling: på medeltiden Marco Polos resa längs Sidenvägen,
på renässansen ryssen Nikitins resa till Persien och Indien och den svenske humanisten Olaus
Magnus' färd längs Norrlandskusten ("Historia om de nordiska folken", 1555), liksom de stora
spanska och portugisiska upptäcktsfärderna, exempelvis Columbus' berättelse om mötet med
"indianer" - han ansåg sig ha nått Indien. Länge förblev emellertid arbeten som "Sir John Mandevilles
resor" (från 1400-talet) inflytelserika, beroende på det färgrika stoff de förmedlade. Mandevilles helt
fiktiva arbete är ett extremt exempel på skrivbordsantropologi. Kravet på självsyn och fältarbete var
under lång tid okänt inom antropologin. Den lärde kunde i biblioteket ur den växande reselitteraturen
plocka samman vad han behövde för att bekräfta den kulturuppfattning han önskade föra vidare.
Som vetenskap i bemärkelsen "fast sammanhållet system av fakta och förklaringar" har antropologin
sin utgångspunkt i upplysningstidens intresse för en sekulariserad historiefilosofi
(framstegstanken), i kombination med en från naturvetenskapen stammande tro på ett lagbundet universum
(Newtons världsbild), liksom i individualpsykologins nya människouppfattning (Lockes förnekande
av medfödda idéer). Alexander Popes berömda fras "The proper study of mankind is man"
("Essay on man", 1732-34) sammanfattar ett stort och för epoken kännetecknande forskningsprogram.
Det innehåller bl.a. en stark betoning av människan som biologisk varelse, understruket genom
Linnés klassificering, som också innehåller en rudimentär indelning i fyra raser eller "varieteter"
allt efter världsdel ("Systema naturae", 1735 och 1758). Detta inslag skulle mot slutet av århundradet
vidarebearbetas av J.F. Blumenbach (1752-1840) med tyngdpunkt på det mänskliga kraniets ut-