Demokrati.Välfärdsfördelning.EU-EMU. - Sven Wimnells hemsida

oftast åstadkommes med en åtstramning av efterfrågan, och detta skapar en ökad arbetslöshet....en
viktig faktor bakom ökningen av arbetslösheten i Europa är just kampen mot inflationen. Även det
omvända gäller. Om man på kort sikt vill miska arbetslösheten så är en ökning av efterfrågan (med
lämpliga finans- eller penningpolitiska stimulanser) den säkraste vägen. ....
Genom denna koppling mellan arbetslöshet, efterfrågan och priser uppkommer alltså en
motsättning mellan inflation och arbetslöshet där inflationen blir det pris som man måste betala för en
minskad arbetslöshet.
Inflation och arbetslöshet i konflikt.
Även på lång sikt finns en motsättning mellan inflation och arbetslöshet....en ökning av
inflationen från noll till tre procent leder till en sänkning av den långsiktiga (jämvikts)arbetslösheten
från 8,5 till cirka 5,5 procent....det är mycket stora samhällsekonomiska kostnader förenade med en
politik inriktad på strikt prisstabilitet. Det kan i sammanhanget även nämnas att kostnaderna för (en
måttlig) inflation överdrivs ofta och gärna av till exempel EU-kommissionens företrädare.
Det finns till exempel inga belägg för att inflationen sänker tillväxten eller att inflationen
omfördelar värden från de fattiga till de rika. Just det senare är ett vanligt påstående för EMU:s
tillskyndare. Men såväl amerikanska som europeiska studier tyder på att en måttlig inflation inte alls
omfördelar systematiskt mellan olika inkomstgrupper, och att de lägre inkomstgrupperna inte
drabbas värre än andra.
Däremot är det fullständigt klarlagt att arbetslösheten främst drabbar människor med låga
inkomster. Sanningen är alltså precis den motsatta mot vad EMU:s förespråkare hävdar. Det är den
hårda inriktningen på prisstabilitet som missgynnar låginkomsttagarna, inte en måttlig inflation.
Inflation och ränta.
Ett populärt påstående är även att en låginflationspolitik leder till en lägre ränta, men här blandar
man (medvetet) samman real- och nominalränta. Med nominalränta avses den noterade (det vill
sägaden faktiska) räntenivan medan realräntan avser nominalränta minus inflationen. Det är givetvis
realräntan som är det avgörande för effekterna på till exempel investeringar och överhuvud för
räntans ekonomiska effekter.....
Den tydliga slutsatsen, både teoretisk och empiriskt, är att (den långa) realräntan är oberoende av
inflationen, tvärtemot vad kommissionen i sitt propagandamaterial för EMU hävdar.....
De- och revalvering förvirrande.
Samma (medvetna) förvirring som kännetecknar diskussionerna kring räntan vidlåder även
debatten vad avser revalveringar och devalveringar. Ofta framställs nämligen EMU-projektet på så
sätt, att det är något som krävs för att förhindra att länderna konkurrerar ihjäl varandra med illojala
devalveringar, eller för att förhindra att valutaspekulanter kör land efter land i botten ....
Det finns all anledning att hyfsa denna debatt, även om den inte har någon direkt koppling lill
arbetslösheten....
Egentligen är saken ganska enkel eftersom priset på en valuta, det vill säga växelkursen, bestäms
på samma sätt som för vilken vara som helst genom lagen om tillgång och efterfrågan.....
Spekulanter tjänar pengar huvudsakligen på att försöka gissa rätt vad avser denna kurs. Om de
anser att en kurs är för hög (i förhållande till det korrekta värdet) så säljer de och omvänt då de anser
kursen för låg....
Talet om konkurrerande devalveringar tillhör kategorin verkligt dunkla tankar. Å ena sidan är det
naturligtvis sant att en devalvering gör det lättare att sälja landets varor, men å andra sidan blir det ju
dyrare att importera eller att resa och turista i andra länder. Med lika stor rätt som man anklagar
länder som devalverat för illojal konkurrens kan man anklaga företag för detsamma då de sänker
priserna på sina varor. Även de exporterar sina problem till andra delar av ekonomin, men detta
(alltså priskonkurrensen) som anses vara det mest önskvärda i EU:s allmänna ekonomiska politik