Demokrati.Välfärdsfördelning.EU-EMU. - Sven Wimnells hemsida

seende. Uppfattningen om människans biologiska natur kunde kompletteras med en sorts geografisk
determinism av den typ som uttrycks i Montesquieus berömda klimatlära ("L'esprit des lois", 1748).
Men upplysningstänkandet betonade lika gärna människans utvecklingsmöjligheter i enlighet med
framstegstron och den lockeska kunskapsteorin. Rousseau beskrev naturtillståndet som fritt och
lyckligt, bl.a. genom avsaknaden av privat ägande. I hans efterföljd växte en ansenlig litteratur fram
kring frågor som den om människans "naturliga", dvs. ursprungliga, tillstånd, och huruvida den europeiska
kulturen varit välsignelsebringande eller ej. J.G. von Herders "Ideen zur Philosophie der
Geschichte der Menschheit" (1784-91) förde över frågorna till romantikens tankevärld, medan Giambattista
Vico i "Scienza nuova" (1725) förklarade historieutvecklingen som ett cykliskt förlopp med
tre återkommande stadier: en teokratisk, en heroisk och en mänsklig ålder. Vicos helhetsperspektiv
har även långt senare utövatinflytande på angränsande vetenskaper.
Gunnar Broberg
Rasernas och folkslagens historia
Under 1800-talet utvecklades antropologin som självständig vetenskap. Decennierna från 1830 till
1860 präglades av att skilda forskningsansatser i fråga om människans och kulturens uppkomst och
utveckling fördes samman. Den gemensamma beteckningen blev etnologi, och en rad lärda sällskap
bildades, t.ex. Société Ethnologique (1839) i Frankrike, American Ethnological Association (1842)
och Ethnological Society (1843) i England. I början var det huvudsakligen medicinare (speciellt anatomer)
som bidrog till ämnets utveckling. I Sverige blev sålunda Anders Retzius (1796-1860) internationellt
berömd genom lanseringen av människans "skallindex", dvs. förhållandet mellan huvudets
längd och bredd, och den därav följande indelningen i brakycefaler och dolikocefaler; den nordiska
rasen förutsattes företrädesvis bestå av de senare. Hjärnvolymens mätande förfinades bl.a. av Paul
Broca (1824-80), vars namn även är knutet till uppfattningen om rätt manlig kroppsvikt som längden
i centimeter minus 100 (Brocas formel).
Det var först och främst olikheterna mellan folkslagen som kring 1800-talets mitt upptog antropologernas
intresse. Den tidigare doktrinen om polygenes ( dvs. att raserna skulle vara resultatet av separata
skapelseprocesser), som företrätts av bl.a. Voltaire och Hume, hade i stort sett övergivits.
Monogenesen (dvs. uppfattningen att alla människor skulle ha ett enda gemensamt ursprung) hade
blivit mer allmänt accepterad. Problemet var hur man skulle förklara olikheterna mellan raserna, om
nu alla människor i enlighet med den bibliska skapelseberättelsen skulle anses härstamma från Adam
och Eva. En möjlig lösning var miljödeterminismen, idén om att människans fysiska (och mentala)
egenskaper formats av omgivningens, särskilt klimatets, inflytande (t.ex. att afrikaner är svarta därför
att de vistas i stark sol). Denna uppfattning, som stod i samklang med Lamarcks idéer om nedärvning
av förvärvade egenskaper, hävdades mest konsekvent av tysken G.F. Klemm i verket "Allgemeine
Culturgeschichte der Menschheit" (1843-52).
Störst betydelse inom antropologin under 1800-talets första hälft fick emellertid engelsmannen
James Cowles Prichard. I "Researches into the Physical History of Man" (flera upplagor 1813-47)
föregrep han på vissa områden Darwins utvecklingsteori. Som andra samtida var han övertygad om
de mörkhyade rasernas underlägsenhet, men i kraft av sin tro på den bibliska monogenesen argumenterade
han för en möjlig utveckling av de underlägsna raserna, vilka han menade med tiden skulle bli
likvärdiga medlemmar av civilisationen. Han ansåg vidare att utvecklingen mot ökad civilisation också
medförde förändringar i såväl hudfärg som andra fysiska (och intellektuella) egenskaper - de
mörka raserna skulle således med tiden komma att likna oss - och som en konsekvens härav hävdade
han att Adam och Eva måste ha varit svarta.
Jan Ovesen
Evolutionismen
I och med utgivningen av Darwins "On the Origin of Species" (1859) gick antropologin in i en ny
fas. Det var emellertid inte bara Darwins teori (som gjorde slut på kontroversen om monogenes eller