Demokrati.Välfärdsfördelning.EU-EMU. - Sven Wimnells hemsida

DN 020425 sid B5:
“Hur skall en politiker bära sig åt
för att byta kurs utan att drabbas av besvärande debatt?
Man kallar saken för något annat, smyger in vägvalet i en fotnot och ser till att den viktigaste opponenten
får för mycket att stå i. Så gick det till när Ingvar Carlsson lotsade Sverige in i EU.
Leif Lewin diskuterar politikens nya ansvarsbegrepp.
Stolt, inte nöjd, inte heller betrodd.
ATT LÄGGA OM DEN POLITISKA kursen är inte alltid så lätt. Särskilt svårt är det naturligtvis
att ta detta steg när man kan förvänta sig hårt motstånd från dem som företräder den traditionella
linjen. Spelet bakom det svenska EU-inträdet ger intressanta inblickar i den politiska
maipulationens sköna konst.
Den traditionella socialdemokratiska ställningen till den europeiska integrationen hade varit avvisande.
Den utrikespolitiska ledstjärnan hade som bekant formulerats som "alliansfrihet i fred, syftande
till neutralitet i krig". Under Östen Undéns långa och auktoritativa ledning upphöjdes denna
formel till en helig princip, som ingen kunde ifrågasätta utan att förlora sin säkerhetspolitiska trovärdighet.
Inte utan viss självgodhet, som följde av att Sverige både lyckats hålla sig utanför krig längre
än andra europeiska stater och ansåg sig vara en mera progressiv välfärdsstat med snabbare
ekonomisk tillväxt, såg man från socialdemokratiskt håll med skepsis på de konservativa och kristdemokratiska
regimerna i Västeuropa. Högerpartiet och folkpartiet intog däremot från början en mer
positiv inställning till det europeiska samarbetet.
Varje tvivel om den svenska kursen skingrades eftertryckligt genom det så kallade Metalltalet
1961, varvid Tage Erlander avvisade ett medlemskap. Detta kom sedan att bli den officiella linjen under
årtionden. Högerpartiet och folkpartiet tog visserligen upp frågan om ett närmande till
Europa med jämna mellanrum. Men Erlander och hans efterträdare Olof Palme behövde bara andas
om den svenska neutralitetspolitiken för att frågan skulle falla igen.
Men en ny värld mötte den nye partiledaren Ingvar Carlsson. Muren föll, kalla kriget tog slut. Det
nya hotet mot välfärdsstaten var inte längre krig utan en alltför lättsinnig, på den allmänna opinionen
grundad, inflationsdrivande ekonomisk politik. Borde inte regeringarna binda sig tätare samman för
att säkra välfärdsstatens långsiktiga överlevnad?
För Ingvar Carlsson spelade det också stor roll att de konservativa regeringarna vid denna tid fått
lämna plats för socialdemokratiska i allt fler europeiska huvudstäder. Carlsson förde förtroliga samtal
med sina åsiktsbröder om Europas framtid i förändringens tid. Det internationella kapitalet höll på att
få över taget. Nu gällde det att skapa en "internatiollell socialdemokratisk strategi för samverkan".
Inrikespolitiskt var en omläggning av kursen känslig. Neutralitetspolitiken hade blivit en instinkt
bland rättrogna socialdemokrater. Samtidigt föreföll honom risken uppenbar att han höll på att bli
omkullsprungen av moderaterna och folkpartiet när de i maj 1990 förklarade att de skulle driva frågan
om fullt med lemskap i EG inför valet följande år.
CARLSSON BESLÖT SIG FÖR EN försöksballong. I en debattartikel i denna tidning, där numera
en allt viktigare del av den politiska striden utkämpas, antydde han i försiktiga ordalag att en
förändring kunde vara förestående. Det var knappast något lyckat utspel. Artikeln var så försiktigt
skriven att den snarast gav det motsatta intrycket. Någon anledning att lägga om kursen fanns inte,
men skulle sedan motivet för denna neutralitetspolitik försvinna - "ja, då står vi självfallet inför en ny
situation", onekligen ett logiskt resonemang. Men också denna försiktiga propå avrundades med:
"Där befinner vi oss dock inte i dag."