Demokrati.Välfärdsfördelning.EU-EMU. - Sven Wimnells hemsida

“sensitizing concepts”, begrepp som gav (vad vi upplevde som) fruktbara associationer, framför allt
när det gällde att vidga undersökningsområdet utöver konsumtionen av varor och tjänster i riktning
mot FNs vidare levnadsnivåperspektiv. Anledningen till att vi började tala om “resurskomponenter”
var att det visade sig omöjligt för oss att på ett rimligt sätt strukturera undersökningsområdet om vi
enbart tänkte i termer av “behovstillfredsställelse”. I nästa avsnitt skall vi kort redogöra för de problem
vi stötte på.
Strukturering i termer av behov
Om levnadsnivå uppfattas i termer av “graden av behovstillfredsställelse” hamnar man ofrånkomligen
i problemen att avgöra vilka behov som skall tillfredsställas, hur dessa behov skall tillfredsställas
och när de skall anses tillfredsställda. För att ge en uppfattning om vilka problem av praktisk
och teoretisk natur som uppkommer kan man visa på två diametralt motsatta sätt att närma sig dessa
problem:
1. att utgå från de undersökta individernas egna uppfattningar om vilka behov de har och hur dessa
behov är tillfredsställda. Då får man teoretiskt en bedömningsmall för varje undersökt individ.
2. att utifrån någon beteendevetenskaplig eller moralfilosofisk teoribildning ställa ihop en uppsättning
“fundamentala” mänskliga behov. Då kan man bedöma alla individers behovstillfredsställelse efter
samma bedömningsmall .
Det ligger något omedelbart apellerande i tanken att individen själv skulle få redovisa sina behov
och på vilka punkter de inte är tillfredsställda. Individen själv borde ju vara den som är den mest
kompetente att göra sådana utsagor. Individens anspråk på behovstillfredsställelse regleras emellertid
inte av någon i honom själv inbyggd fysiologisk mekanism utan av sociala och psykologiska mekanismer,
som verkar på individen, när han samverkar med sin omgivning. Att fråga individen om hans
behov är tillfredsställda ger således inte någon bild av denne individs levnadsnivå (faktiska levnadsvillkor)
utan en bild av hur effektiva de sociala mekanismerna i individens omgivning är, när det gäller
att reglera hans/hennes anspråksnivå.
På samma sätt, fastän från andra utgångspunkter, ligger det något omedelbart appellerande i tanken
att alla individers behov och grad av behovstillfredsställelse skulle bedömas efter samma mall. Också
här stöter man emellertid på stora svårigheter av teoretisk och praktisk natur, när det gäller att strukturera
och avgränsa undersökningsområdet om man vill gå utöver de “primära” konsumtionsbehoven
av mat, kläder och husrum. Till och med när det gäller de primära konsumtionskomponenterna torde
det vara svårt att åstadkomma en vetenskapligt tillfredsställande bedömningsmall, när man kommer
ovanför en viss nivå av behovstillfredsställelse. För att exemplifiera på det konkreta planet: Det är
förhållandevis lätt att säga vilka enheter i det nuvarande svenska bostadsbeståndet som inte är av acceptabel
standard, men när man kommer ovanför denna miniminivå torde det bli svårare och svårare
att säga vilken egenskap hos bostaden, som ger “mer” behovstillfredsställelse.
1954 års expertkommitte i FN-regi berörde detta problem i sin rapport. Varje jämförelse av individers
levnadsnivå förutsätter ett antagande att individerna har samma värderingar och behov, skriver
de. För vissa enkla fysiologiska behov kan man möjligen göra ett sådant antagande utan risk men när
det blir fråga om “personlig smak och preferenser” (personal tastes and preferences) blir jämförande
mätning av levnadsnivå (som grad av behovstillfredsställelse) omöjlig. De anför ett exempel som
kanske är lite trivialt men ändå belysande. Man kan, skriver de, konstatera att en individ föredrar att
dricka kaffe och att en annan föredrar att dricka te men man kan därvid inte säga att den ene individens
levnadsnivå är högre än, lägre än eller samma som den andre individens.
Om levnadsnivån uppfattas enbart i termer av graden av behovstillfredsställelse riskerar man att
hamna i svåra beteendevetenskapliga och moralfilosofiska problem. Det förhållandet att vår undersökning
skall vara empirisk gör det nödvändigt att söka efter enklare sätt att handskas med problemet.
En lösning fann vi genom att strukturera undersökningsområdet i första hand i termer av “individens
förfogande över resurser” och i andra hand i termer av “grad av behovstillfredsställelse”. Bakom
denna lösning ligger ett enkelt teoretiskt resonemang, som skall redovisas i det följande.