Demokrati.Välfärdsfördelning.EU-EMU. - Sven Wimnells hemsida

Frankrike. Dessa har inget gemensamt politiskt utom det att de hellre ser att lagstiftningen utövas av
det nationella parlamentet och inte av EU:s institutioner.
Och det är viktigt att också påpeka att skälen är olika mellan höger och vänster. Högern vill
behålla nationalstaten av nationalistiska skäl. Vänstem vill behålla den för att kunna föra en radikal
ekonomisk politik. Högerextremisterna är emot EU för att de anser t ex att EU för en alltför liberal
invandrings- och asylpolitik, vänstern ofta av precis motsatt skäl.
Rörelsen mot en federal stat kan också betecknas som en rörelse från mellanstatlighet till
överstatlighet. EU börjar som ett mellanstatligt samarbete, där varje stat har vetorätt mot varje beslut.
Man kan alltså i början bara komma överens om vad alla är ense om. I detta läge är de nationella
parlamenten suveräna: de väljer egna regeringar som aldrig kan rösta annorlunda än vad parlamenten
beslutar. Men steg för steg flyttas makten. Besluten i Rådet tas mer och mer med majoritetsröstning,
vilket betyder ett enskilt land kan "röstas ned", dvs påtvingas lagar som andra beslutar om. Och
likaså stegvis ger man reell rnakt till EU-parlamentet och EU-kommissionen, helt nya organ som inte
alls är bundna vid den nationella representationen.
För var och en som studerar EU:s utveckling är hela denna rörelseriktning fullkomligt uppenbar.
Men ändå söker man, åtminstone i vårt land, att förneka den. Bland EU-anhängarna på vänstersidan
(i vårt land) söker man ofta framställa EU som politikens förlängning på den internationella arenan,
och som ett sätt att kontrollera kapitalet i en globaliserad värld. Och på högerhåll söker man
framställa EU som redskapet för den motsatta utvecklingen: som räddningen undan den starka
svenska arbetarrörelsen och dess kollektivistiska ambitioner.
Sanningen är dock att båda har fel. EU kan röra sig åt höger eller vänster beroende på politiska
stämningar i Europa, men huvudrikhlingen är federalistisk. EU kan liknas vid en båt som kryssande
söder- och norrut hela tiden stävar mot väst.
Från mellanstatlighet till överstatlighet
"Mitt livsverk är ännu inte fullbordat. Det fordras en lag och en gemensam valuta innan
Europa finner sin slutgiltiga stabilitet, och innan dess kan jag inte lämna politiken. " Orden är
Napoleons, och de yttrades strax innan han gav sig ut på det ödesdigra fälttåg mot Ryssland, som
blev hans undergång. Citatet belyser att man kan gå långt tillbaka om man vill finna planer på att
skapa ett Europa där nationalstaternas makt ersatts av en federal struktur. Från den tjeckiske kungen
Podiebrad på 1500-talet fram till det sena 1 800-talets Lord Salisbury har det funnits många som
propagerat för en federal europeisk statsbildning och det finns t ex åtskilliga exempel på dessa
tankars popularitet bland nazisterna och fascistema under 30- och 40-talen.
Det förefaller emellertid riktigt att säga att den moderna federaliströrelsen i Europa har sina rötter i
andra världskrigets motståndsrörelser, speciellt den italienska. I början av 1943 bildades i Milano
"Movimento Federalista Europea " av bl a Altiero Spinelli, en vänsterman som nyligen släppts ut
från Mussolinis fängelser. Grundtanken var att ett Europa bestående av nationalstater skulle förr eller
senare hamna i ett tredje världskrig, och att därför ett federalt Europa var den säkraste vägen till fred.
Även om denna tanke är hopplöst föråldrad idag så kan man inte förneka att omsorgen om freden var
det grundläggande för de människor som för 50 år sedan sådde fröet till dagens EU.
Tanken på ett federalt Europa hade starkt stöd bland många politiker i det krigshärjade Europa.
Federalisterna hade emellertid begränsad framgång just för att nationalstaterna inte frivilligt ville
släppa sin makt. Planerna på en europeisk försvarsunion havererade t ex då förslaget röstades ned i
den franska nationalförsamlingen. I början av 50-talet lyckades man emellertid skapa den s.k. Koloch
Stålunionen med både en "Generalförsamling", och en "Hög myndighet" som övervakade
tillämpningen av de avtal som de deltagande nationerna skrivit under. Här fanns embryot till det som
skulle bli både EU-parlament och EU-kommission. Och i det tal som den franske utrikesministern