Demokrati.Välfärdsfördelning.EU-EMU. - Sven Wimnells hemsida

En skur av kritik mötte Carlsson, som anklagades för fraseologi. Carlsson återkom med nya artiklar
för att förklara sig. Mer och mer betonade han att neutralitetspolitiken gällde för dagen. När det
gällde framtiden kunde förändringar inträffa. Samtidigt angrep han moderaterna, först för att dessa
ville gå med i EU "redan vid sekelskiftet", i en senare artikel "redan nästa år". Men det skulle snart
visa sig att Carlsson själv var beredd att följa den moderata tidsplan som passade Carlsson och han
nu fördömde.
Den politiska temperaturen steg. På den socialdemokratiska partikongressen i september 1990 välkomnades
den internationella scenforändringen men medlemskapet formulerades mera som en hypotes
än som ett program och ingenting sas om att det kunde vara nära förestående.
Utrikeshandelsminister Anita Gradin uteslöt uttryckligen att de pågående förhandlingarna skulle
leda till ett svenskt medlemskap.
I liknande ordalag uttryckte sig Ingvar Carlsson i regeringsförklaringen några veckor senare. Inte
heller nu antyddes något om en medlemskapsansökan.
Det fanns en man som mer än någon annan kunde förväntas göra motstånd mot Carlssons nyorientering.
Han innehade inte någon betydelselös position. Det var Sveriges utrikesminister Sten Andersson.
Så sent som den 10 oktober 1990 förklarade han i riksdagen "att det i dag är felaktigt och
oklokt att aktualisera medlemskapsfrågan".
Att följa det interna socialdemokratiska spelet inför riksdagsbeslutet om en EU-ansökan är spännande
som en deckare. För att besegra det förväntade motståndet från Sten Andersson och
traditionalisterna beslöt Ingvar Carlsson att, som bland annat Jakob Gustavsson visade i sin doktorsavhandling
häromåret, använda sig av en välkänd politisk strategi, nämligen att omtolka EU-frågan.
Carlsson sökte sätta in frågan i ett nytt sammanhang, som gav förändrade förutsättningar för ett ställningstagande.
På engelska kallar statsvetarna en sådan manöver "strategy of framing".
Omtolkningen gick ut på att beskriva EU-frågan som en ekonomisk, inte en politisk fråga.
Carlsson ingick allians med den nye finansministern Allan Larsson. Sten Andersson ställdes åt sidan.
Under oktober blev det klart att Sveriges ekonomiska ekonomi höll på att försämras. Det var
en situation som passade Carlsson och Andersson som hand i handske. En EU-ansökan
kunde nu framställas som en ekonomisk nödvändighet. Det verkade bli som på det legendariska trettiotalet.
Hade den nya arbetslöshetspolitiken då egentligen haft så stor betydelse? Var det inte i stället
så, brukade socialdemokratins kritiker framhålla med ett småleende, att det snarare var krisen
som räddade socialdemokraterna än socialdemokratin som räddade landet?
Ett sparpaket presenterades i november 1990. Inte minst utrikesministern förelades omfattande besparingar
på sitt område, vilket skulle ta all hans tid i anspråk och hindra honom från opassande politisk
eftertanke. I en skrivelse på 20 sidor presenterades åtgärderna för att stabilisera ekonomin. Där
insmög sig de uppseendeväckande orden: "Regeringen eftersträvar ett nytt riksdagsbeslut om Europapolitiken
som tydligare och i mer positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem av
Europeiska gemenskapen”
VAD SKULLE MAN TRO? Riksdagsmännen var förbryllade. Kunde Sveriges utrikespolitik på
detta sätt ändras "i en fotnot "?
Vad hade Sten Andersson att anföra? Partilojaliteten fick den gamIe partisekreteraren att hålla god
min i elakt spel och enligt riksdagsprotokollet mumlade han något om att utrikespolitiken inte fick
vara oförmögen till anpassning ... (Först när han tio år senare åter blev överkörd, denna gång av
Göran Persson i Mellanösternpolitiken fick han nog och luftade, som vi minns, offentligt sitt
missnöje.) Utrikeshandelsministern var utomlands och ställdes vid hemkomsten inför fait accompli
men uttryckte sin starka irritation. Vänsterpartiets ledare betecknade hela hanteringen "som en
skandal".
Men i sak fanns naturligtvis en förkrossande majoritet för ansökan. De borgerliga välkomnade socialdemokraterna
till sin gamla Europapositiva linje. Politiken fick karaktär av puss-och-kramkalas.
Hade EU-frågan fortsatt att betraktats som en politisk fråga, en fråga om neutralitetspolitiken,