Demokrati.Välfärdsfördelning.EU-EMU. - Sven Wimnells hemsida

7. Biståndet och internationell handel
Medvetenheten om biståndets begränsningar och den internationella handelns
ökande betydelse är utbredd. U-ländernas export ger dem i dag 19 gånger mer
utländsk valuta än biståndet. Handelsintäkter är också en viktigare och stadigare
källa för utländsk valuta än utländska investeringar. "Trade not aid" har varit ett
slagord under flera decennier. Det finns dock anledning att kvalificera detta
uttryck.
GATT-förhandlingarna i den s. k. Uruguay-rundan ledde till upprättandet av
World Trade Organisation, WTO, den första riktigt globala institutionen som fått
till uppgift att skapa ramar för den internationella handeln. WTO står för
frihandel. Men effekterna av en sådan hållning blir mycket olika beroende på ett
lands ekonomiska styrka. Beräkningar - om än osäkra - pekar t. ex. på att de största
vinsterna av en tullminskning går till EU, USA, Kina och höginkomstländerna i
Ostasien medan de afrikanska och andra låginkomstländerna knappast får någon
vinst. GATT-sekreteriatets egna beräkningar visar att volymen men inte
exportintäkterna väntas öka mest för u-länder och f. d. socialistländer.
Prisutvecklingen förväntas alltså bli negativ för dessa länders exportvaror.
Dessa informationer samt observationer som gjordes i samband med en
konsultation för höga tjänstemän inom Världsbanken arrangerad av Svenska kyrkan
och Evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania, ELCT, aktualiserar vissa viktiga
frågor:
* De fattigaste länderna i Syd verkar inte ha särskilt stora möjligheter att inom
rådande handelsstrukturer öka sina inkomster via exporten, som framför allt består
av råvaror. Dessa råvaror ersätts dessutom i dag i allt större omfattning av
produkter framställda på biotekniska eller andra sätt. Deras möjligheter att
tillverka produkter för export på världsmarknaden är också små , bl. a. beroende
på brist på tekniskt kunnande, infrastruktur och marknadskunskap. Därtill kommer
de handelshinder som de rikare länderna utvecklar gentemot de fattigare. De
fattigaste ländernas rika resurser - råvaror och billig arbetskraft - är på
världsmarknaden i dag inte enbart en tillgång. Och ändå exponeras dessa länder för
en världsmarknad, som är ojämn och har ingen möjlighet att skydda sin inhemska
produktion. Det kanske i vissa fall blir mer relevant att tala om "forced trade" än
om "free trade".
* Exportproduktionen är inriktad på konsumenterna i Nord. De resurser som
används - energi, vatten, jord - förbrukas ofta på ett icke-hållbart sätt för andra än
det egna folkets behov. I många fall har u-länderna, för att överhuvud taget få
utländska investerare som har kapital och förmåga att utveckla exportsektorn,
tvingats erbjuda dem mycket förmånliga etableringsvillkor: skattefrihet,
fackföreningsfrihet, vinstsäkring. Dessa etableringar sker ibland med biståndsmedel
via Världsbankens mjuka fönster, de s. k. IDA-lånen. Det finns dock stora glapp
och ibland ingen relation alls mellan denna ekonomiska expansion och det övriga
samhället. Den eventuella vinst som skapas i dessa exportföretag leder sällan till
minskad arbetslöshet eller investeringar i hälso- och utbildningssektorn. Vi ställer
oss tveksamma till att produktion för export under rådande förhållanden uppfattas
som ett bärande led i en strategi för hållbar utveckling.