Demokrati.Välfärdsfördelning.EU-EMU. - Sven Wimnells hemsida

människocentrerad hållbar utveckling och att bidra till utvecklandet
av mänskliga resurser och till social utveckling.
Detta åtagande kom till under slutförhandlingarna i Köpenhamn efter krav från
u-ländernas företrädare. Åtagandet innehåller flera olika element. Framför allt
handlar det om rätten till utbildning, med tonvikt på grundläggande utbildning i
syfte att utrota analfabetismen. Här lyfter man särskilt fram flickors rätt till
utbildning. Det handlar också om varje lands rätt till sin kulturella särart, och
erkännandet att utvecklingsbegreppet har en kulturell dimension.
I Sverige har vi förmånen att alla barn har tillgång till skolutbildning, något som är
långtifrån självklart i andra delar av världen. Vad vi däremot ser är att barnens rätt
till utbildning och kultur kvalitativt försvagas dåden offentliga sektorn får allt
större ekonomiska svårigheter. Skolor drabbas av nedskärningar och tydliga
standardförsämringar vad gäller lokaler och läromedel, kommunernas olika
satsningar på barnkultur dras ned och bibliotek stängs. Samtidigt upprepas det med
jämna mellanrum och med rätta hur viktigt det är med satsning på högre
utbildning. En sådan förstärkning måste emellertid ges en rimlig bredd. Det är av
vikt att ekonomisk och teknisk forskning och utbildning förses med ökade
resurser.Samtidigt är det emellertid viktigt att betona att också humanistisk
forskning och utbildning, liksom forskning och utbildning som rör grundläggande
livsfrågor, utgör ett led i arbetet för ett väl fungerande samhälle. Produktiviteten
kan inte heller här mätas i form av ett omedelbart ekonomiskt värde.
Att öka och/eller förbättra användandet av resurser tillgängliga för
social utveckling med syfte att uppnå toppmötets mål genom
nationella åtgärder samt regionalt och internationellt samarbete.
Detta åtagande handlar dels om att öka de resurserna som krävs för en social
utveckling, dels att effektivisera användningen av de resurser som redan finns där.
Under ett antal år har den offentliga sektorns ekonomi försvagats, inte bara i
Sverige utan i flertalet länder i Västuropa. Detta har lett till nedskärningar inom de
sociala sektorerna. Det finns en uppenbar risk att Köpenhamnsdeklarationen
används för att stärka tonvikten läggs på just effektiviseringen.
Deklarationen talar om hur politiken skall orienteras mot en god ekonomisk
tillväxt, och att man bör söka efter alternativa sätt att finansiera social verksamhet.
Det handlar också om att effektivisera användandet av befintliga resurser, dvs.
rationaliseringar.
Liksom i andra delar av deklarationen från Köpenhamn ställs här frågan om
ansvarsfördelning mellan den offentliga sektorn och övriga delar av samhället i
arbetet för en god social utveckling. Återigen väcks frågan om konsekvenserna för
de svagaste också i vårt samhälle: Vad händer med omvårdnaden när den sociala
verksamheten skall effektiviseras? Vem är det som skall betala priset för en
nödvändig ekonomisk sanering? Effektivisering ställer krav på prioriteringar. Här
är det viktigt att föra ett kontinuerligt samtal om vem som skall göra dessa
prioriteringar, och på vilka grunder de skall göras. I ett samhälle med minskande
resurser för de gemensamma åtagandena är en ideologisk medvetenhet och en
tydligt formulerad människosyn särskilt viktiga.