Demokrati.Välfärdsfördelning.EU-EMU. - Sven Wimnells hemsida

I denna strid kan vapenmakt ha sin plats, även om man nog måste beteckna
bombningarna i Afghanistan som ett pyramidalt fiasko, nämligen om man ser till det
ursprungligen angivna, enda motivet, vilket var att fånga bin Ladin "dead or alive".
Först senare ändrades målet till att avse en strid mot burkan som en symbol för det
talibanska förtrycket.
Motåtgärderna måste spela över ett långt vidare register än det militära och inbegripa polis- och
underrättelsesamarbete samt, allra viktigast, ett politiskt, ekonomiskt och ideologiskt arbete för att ge
de islamiska massorna självrespekt och värdighet i den nödvändiga dialogen och konfrontationen
med den västerländska "moderniteten".
Viktigt är att kampen mot terrorismen förs på ett sådant sätt att den inte äventyrar just de värden
som denna bekämpar, alltså rättssäkerheten, de demokratiska rättigheterna, individens integritet, den
fria ekonomin och så vidare.
Det är mot den här tecknade bakgrunden som det svenska agerandet i terroristfrågan nu bör
granskas och planeras. Vi får inte dröja för länge. Det var en förödmjukande upplevelse att följa
riksdagens utrikesdebatt den 13 februari, då både regering och opposition visade en skrämmande
brist på vilja och förmåga att diskutera terrorismen och strategin för dess bekämpande.
Som deltagare i den koalition som under amerikansk ledning för en militär,
ekonomisk och ideologisk kampanj över praktiskt taget hela världen, kan Sverige
sägas vara i krig, i själva verket för första gången sedan 1814. Men i riksdagen
händer ingenting! Varken regering eller opposition ägnade annat än förstrött
intresse åt den i nuläget helt avgörande utrikespolitiska frågan.
Riktlinjerna för ett svenskt handlingsprogram kunde vara följande.
* Uppgiften att från svensk sida definiera den nya terrorismen och ange effektiva åtgärder för dess
bekämpande får inte som hittills lämnas till några spridda fria debattörer utan måste bedrivas inom
regeringskansliet med stor effektivitet och under största möjliga öppenhet, kanske med deltagande av
särskilda experter.
* Sverige måste, troget sina traditioner, bestämt kräva att alla åtgärder vidtas inom folkrättens ram.
Det står klart att den utvidgade självförsvarsrätt som USA med stöd av säkerhetsrådet kunde åberopa
fram till det inledande skedet av bombningarna nu har försvunnit, bland annat med hänsyn till den
även av Sverige hävdade proportionaliteten.
Hela frågan måste nu återföras till rådet. Det är inte acceptabelt att USA efter sex månaders
bombningar inte en enda gång rapporterat till FN. Rådet bör kräva en rapport och sedan fatta ett nytt
beslut. För att så skall ske faller ett tungt ansvar på rådsmedlemmarna, således bland annat på
Norge.
Med ett rådsbeslut i ryggen kan USA fortsätta kampen med full legitimitet.
Utan ett sådant beslut kommer USA:s militära åtgärder att sakna rättslig grundval och i ökande
grad framstå som uttryck för supermaktens arrogans, godtycke och förakt för internationell rätt.
För Sverige torde sanningens minut komma om och när USA företar ett angrepp mot Irak.
Regeringen har redan uttalat att den anser ett sådant angrepp kräva FN-beslut. Det kan finnas skäl att
inskärpa denna ståndpunkt så att den ofrånkomliga konfrontationen med USA i förekommande fall
blir så lindrig som möjligt.
Att, som regeringen vagt antytt, acceptera Kabul-regimens medgivande till fortsatt
krigföring som ett rättsligt skäl måste bestämt avvisas. Detta var exakt det motiv
som Sovjet åberopade vid invasionen av Tjeckoslovakiet och Ungern.