Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

inskränkas till Svea och Götha rike allenast samt Norrland, på den grund vars
billighet Kungliga Finska Hushållningssällskapet själv torde inse, att detta senare
sällskap bättre än det Svenska Patriotiska är i stånd att känna och pröva de
omständigheter som kunna berättiga eller icke de sökande inom Storfurstendömet
till de ifrågavarande belöningar.”
Hushållningssällskapet hade givetvis ingenting att invända mot förslaget (A I 3
s. 130 – P § 3/15.6.1801 och B I 1 s. 97). Trots att förslaget om en gränsdragning
gällde endast utdelandet av belöningar kom gränsen att gälla hela verksamheten.
2.2 Rådgivningens mål och målgrupper
Sällskapets första stadgar (A I 1 s. 6 – P § 1/9.12.1797) angav som sällskapets
syfte att främja den enskilda hushållningen i allmänhet och lanthushållningen i
synnerhet, med vad därtill hörer eller därmed i någon måtto gemenskap äger. –
Under självhushållningens tid var det svårt att avgränsa lantbruket från övriga
former av hushållning.
Redan i följande mening slår stadgarna fast: ”Upplysta och allmänt utspridda
begrepp i förenämnda ämnen anser sällskapet vara den säkraste grund för all
förkovran i vår hushållning.”
En precisering av i vilka avseenden sällskapet ansåg förbättringar i lanthushållningen
påkallade gavs i det upprop som sällskapet 1.4.1798 utfärdade om
belöningar ”till uppmuntran av flit och idoghet för allmogen”. I det nämndes
omsorg om byggnader och nyttjande av skogssparande byggnadsmaterial, nyodling
och inte minst uppodling av kärr, dikning och jordförbättring, potatisplantering,
förbättrad foderförsörjning och boskapsskötsel (D II 1 s. 1).
Tyngdpunkterna vid valet av mål för rådgivningen kom i mycket att bestämmas
av de ekonomiska resurserna och av vid dem knutna villkor. På egen begäran fick
sällskapet statsmedel för potatisodlingens främjande och under sina första
årtionden såg det ett av sina främsta mål i att få potatisen allmänt odlad i landet.
Ju närmare sällskapet kom det målet, desto mera ägnade det sig åt den av
kejsaren givna uppgiften att främja lin- och hampodlingen och -hanteringen. I sitt
förslag om huru anslaget härför borde användas nämnde sällskapet också
fårskötseln och även den ägnades under några årtionden stor uppmärksamhet.
I princip skulle sällskapet enligt de nyss citerade stadgarna (§ 1) ”bjuda till (att)
efter hand utvidga de ekonomiska kunskaperna så bland ståndspersoner som
allmoge”. Den egentliga målgruppen för rådgivningen blev dock allmogen.
Intresset för välgörenhet och allmänt väl var stark hos många av tidevarvets
sällskap och kom till uttryck också i Hushållningssällskapets första upprop till
allmänheten: ”Låtom oss med förenade krafter söka gagna det allmänna. Det gives
ingen olyckligare medlem i samhället än den som aldrig gjort något för den
allmänna goda saken.”
Upplysningen skulle ges av dem som var mest upplysta och spridas bland dem
som bäst behövde den; men helt naturligt riktades rådgivningen främst till dem
som var mest mottagliga för råd och dessa fanns snarare bland de burgnare
bönderna än i landsbygdsbefolkningens breda bottenskikt.
Under hela perioden inballoterades knappt ett tiotal allmogemän i sällskapet.
Dess rådgivning var till allra största delen riktad till sådana som stod utanför och
nedanför dess egen krets. – Begreppet allmoge, som ofta återkom i handlingarna,
143