Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

utomlands (Cygnaeus s. 447). Själv stödde det av lokala specialorganisationer
anordnade expositioner.
I samband med sitt 100-årsjubileum anordnade sällskapet specialutställningar
av frukt och rotfrukter, av ost och av hemslöjd. Vidare anordnade linneindustrin
på sällskapets begäran en utställning belysande linnehanteringen (A I 92 s. 6, 76
och 144 – P § 5/26.2, St § 17/22.2 och § 18/8.9.1897). Utställningarna skildrades i
det tryckta häfte som sällskapet följande år utgav om sitt jubileum samt i
sällskapets Handlingar (1897–1898 s. 105).
Redan året efter jubileet framlade sekreteraren förslag om nya specialutställningar
(A I 93 s. 115, 118, 126, 28 och 36 – St § 25/28.10 -bil., § 4/23.11, §
4/19.12, P § 4/4.11 och § 1/30.12.1898). Det stannade emellertid vid att sällskapet
anordnade en mejeriutställning samt ekonomiskt stödde specialföreningar vid av
dem anordnade utställningar av avelshästar och av fjäderfä (A I 94 s. 46, 55, 60
och 14 – St § 15/24.2, § 15/24.3, § 18/29.4 och P § 3/31.5.1899, Handlingar 1899
s. 53 och 56).
3.4.3.6 Sällskapets permanenta exposition med försäljning
År 1860 frånträdde Hushållningssällskapet sin befattning med Mustiala och
därmed sin åt institutet överlåtna samling av redskap och modeller. Fyra år senare
påpekade lektor Reuter att sällskapets stadgar förutsatte att sällskapet hade
utrymmen också för modeller m.m., vilket föranledde sällskapet att friställa
utrymmen i sitt hus och att fatta principbeslut om att i mån av tillgångar
införskaffa redskap och modeller och uppgifter om dem (A I 59 – P § 17/23.2 och
§ 2/12.5.1864). Följande år föreslog räntmästare Landell att expositionsutrymmena
skulle utnyttjas för en stående utställning kompletterad med av
utomstående insända salubjudna alster. Sällskapet godkände tanken och
annonserade om saken (A I 60 – P § 17/20.2, och St § 3/28.4.1865, B I 26 s. 116).
Landell fann emellertid sällskapet alltför passivt och yrkade på aktivare
åtgärder (A I 60 – P § 9/16.6.1865). Han fick medhåll och man började planera en
särskild expositionsbyggnad i esplanaden nedanför sällskapets hus (A I 60 – St §
7/12.8 och § 10/28.10, P § 9/14.9.1865). Då staden vägrade att låta bebygga
platsen övervägde sällskapet att sälja sin gård och flytta till en rymligare tomt (A I
61 – P § 5/28.2.1866, Handlingar 6.1 s. 16). Det stannade emellertid vid att
sällskapet byggde ett skjul i sin park och friställde den till Handelsskolan uthyrda
nedre våningen i sitt hus (A I 62 – St § 6/12.4 och St § 3/16.7.1862). Den drivande
kraften var den nye sekreteraren Jakob Alfthan. Själv fick han resa ut för att
anskaffa expositionsföremål. Inte minst ivrade han för hemslöjdsalster (A I 62 – St
§ 4/29.10.1867 -bil.). På hans förslag lät sällskapet trycka och distribuera ett
prospekt om den blivande expositionen (A I 62 – St § 3/12.8.1867, B I 27 s. 128,
131, 136, 139, 153 och 174). I det framhölls vikten av att lantbrukaren samtidigt
som han fick ”se och inse nyttan av något för honom hittills främmande verktyg
eller redskap” även kunde förvärva detsamma (Handlingar 6.2 s. 27 och 6.3 s. 13).
Expositionen fick också tjäna som förmedlare av utställda artiklar och sällskapets
notarie Mellner tillförsäkrades i sin egenskap av föreståndare en föremedlingsprovision
om 5%. Sällskapet fick också tillstånd att bortauktionera utställda alster
(D I 4 s. 178, A I 63 – St § 7/21.4.1868).
253