Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

odlingar äro så lönsamma att sedan de i någon ort en gång blivit införda, föga
någon skulle underlåta att därav draga fördel”.
Sin största användning fick premieringen när det gällde att främja linkulturen.
Början gjordes när ryttmästare Hisinger år 1802 erbjöd sig att i minst tio år med 7
riksdaler premiera hemman i Tavastland för linnevävnad av egen odling (A I 4 s.
212 – P § 11/15.10.1802 och Dagboken 1802 s. 185 samt Redogörelse 1801– s.
34). Endast år 1807 torde sällskapet ha varit i tillfälle att utbetala premien
(Redogörelse 1806– s. 13). Tanken på premier togs likväl upp och förordades av
sällskapet då det år 1807 (A I 9 s. 40 b – P § 10/1.4) efterkom KMt:s anmodan att
föreslå åtgärder för hemslöjders befordrande i det inre av landet. I sitt svar (B I 2
s. 65) stödde sig sällskapet på förslag av Wibelius (D IV 5 s. 135). Han föreslog
premier för lin, hampa och ull.
Kort därefter trädde kejsaren i konungens ställe som sällskapets beskyddare.
Till hans första välgärningar hörde det stora anslaget för lin- och hampkulturens
främjande. I sitt förslag om hur anslaget skulle användas föreslog sällskapet för
KMt (B I 2 s. 136) premiering som ett av de bästa sätten och i KMt:s nådiga
kungörelse 4.8.1814 utlovades premier åt dem som producerat lin av egen odling.
Premiens storlek bands vid mängden lin. Premierna fick sålunda snarare karaktär
av prisstöd än av uppmuntran i rådgivande syfte av enstaka föredömen.
Premieringen kom trögt i gång (Redogörelse 1817– s. 8, 1818– s. 6) och genom
KMt:s kungörelser 1.3.1820 och 17.6.1835 förenklades ansökningsförfarandet och
vidgades kretsen av dem som kunde premieras så att premieringen egentligen kom
att gälla hemslöjden, inte odlingen. I en år 1841 till KMt avgiven redogörelse för
linkulturen medgav sällskapet att premiering av linodling inte hade lett till allmänt
utvidgad odling (B I 19 s. 32). Några år senare föreslog sällskapet att premieringen
skulle begränsas (B I 20 s. 114) och vid periodens slut att den skulle upphöra (A I
49 – U § 3/16.11.1854). Premieringen upphörde 1861. Materialet belysande
premieringen finns i arkivets serie D XVI och i slöjdutskottets protokoll.
Också för att utbreda potatisodlingen kunde sällskapet utnyttja statsmedel till
premier. Under 1820-talet började det i större utsträckning ty sig till denna
möjlighet. I Viborgs län prövades den redan tidigare (A I 12 s. 86 – P §
6/1.11.1813). I ett tryckt memorial bad sällskapet 1.11.1823 (D V 11 s. 28) om
medlemmarnas åsikt om premier för detta syfte. I Underrättelser (7/1826 s. 85 och
98) anlade Böcker allmänna synpunkter på belöningar som medel att främja
potatisodlingen och återgav också andras uppfattning. Uppgifter om premieringen
och dess resultat gavs i Redogörelse (1824– s. 11, 1827– s. 19 och 51, 1830– s.
13, 1831– s. 6, 1834– s. 4 och 1836– s. 13). I mitten av 1830-talet överstyrdes en
del av potatisanslaget till sällskapet i Uleåborg för fem år. Primärmaterialet
belysande premieringen av potatisodlingen finns i arkivets serier D V, D III (t.ex.
D VIII 16 s. 233) och D XVII (t.ex. s. 95).
Tanken på premiering togs givetvis upp också när det gällde husdjursskötseln.
Samme höge herre som år 1802 ville premiera vallodlingen hade skänkt ytterligare
50 riksdaler för att enligt sällskapets förgottfinnande premiera framsteg inom
husdjursskötseln. Sällskapet valde att främja fårskötseln och uppgav följande år 5
punkter som i fem år måste iakttagas av dem som ville tävla om premien
(Redogörelse 1802– s. 17). Ingen torde likväl ha anmält sig. I sitt svar till KMt år
1807 om hemslöjders införande föreslog sällskapet också premier för ullproduktion
(B I 2 s. 63). Vid blotta förslag stannade under perioden också premieringen
163