Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

påtaga sig yttermera kostnader för ändamålet (A I 56 – U § 10/26.4.1861 och B I
24 s. 272).
Länedejorna och deras efterträdare
När sällskapet i sitt av senaten inbegärda utlåtande föreslog instruktriser i
ladugården hade det egen erfarenhet att stöda sig på. Julin ansåg de första
erfarenheterna av mamsell Petrells verksamhet så positiva att han hösten 1857
ansåg det önskvärt att i varje län skulle anställas helst 2–3 fruntimmer för att med
råd och dåd hjälpa possessionater och allmogemän att förbättra smör- och
ostberedningen (A I 52 – U § 6/28.9.1857 -bil.). Lika ansåg sällskapet när det till
KMt (B I 23 s. 253) ingav sitt svar på frågan vad det behövde för att bättre än förr
bidraga till lantbrukets höjande. Sällskapet bad då om 300 rubel årligen till avlönande
av tvenne resande lärarinnor i ladugårdsskötsel samt smör- och ostberedning,
men det blev inte bönhört.
Frågan om rådgivare i ladugården togs åter upp år 1865 då Landell gjorde sitt
förslag om kringresande mejerister (se 3.4.2.1, avsnittet om Sällskapets mejerikonsult).
Han ville också väcka diskussion om att införskriva s.k. koryktare och att
avlöna elever vid mejerier i eget land eller utomlands (A I 60 – P § 17/20.2.1865).
Det blev ingen diskussion, men följande år ställdes sällskapet åter inför frågan om
resande rådgivare i ladugården. Det skedde i samband med Jexp:s förfrågan om
hur sällskapet ansåg att ett från år 1867 väntat anslag om 120.000 mark för
lantbrukets främjande bäst borde utnyttjas (se 3.2). Förslag hade bl.a. väckts om
att i vart och ett av de fyra nordliga länen skulle avlönas två ambulerande dejor,
som kostnadsfritt skulle undervisa i kreaturens skötsel och vård samt i
mjölkhushållning och mejerirörelse.
Sällskapet svarade (A I 61 – St § 9/8.11.1866) att ”det måste anses vara av de
säkrast till målet ledande medel att sätta allmogen i tillfälle att direkte, praktiskt
och av personer stående nära dess egen samhällsställning kunna inhämta
undervisning i en förbättrad vård av kreaturen och en fullkomnad mjölkhushållning.”
Behovet av rådgivning gällde emellertid inte bara i norr. Också i
sällskapets eget län var det smör som allmogen beredde knappast i saludugligt
skick. Det framhöll Handelsföreningen i Åbo (D XXIV 14 nr 482), då den samma
år bad sällskapet bekosta instruktriser, vilka under vandringar från gård till gård
skulle erbjuda allmogen kostnadsfri undervisning. Handelsföreningen hänvisade
till en skrift om mjölkhushållning av agronom Forsberg. Föreningen befarade att
rådgivarna skulle möta på motstånd hos allmogen, varför det inte vore värt att
vänta på rekvisitioner från det hållet.
Redan hösten 1867 fick också Hushållningssällskapet löfte om anslag för två
länedejor (D I 4 s. 161 och 165). Sällskapet beslöt genast lediganslå de två
tjänsterna samt att i kyrkorna kungöra hur besök av dejorna borde rekvireras (A I
62 – St § 3/28.12.1867, B I 27 s. 168). Ingen sökande anmälde sig och tjänsterna
anslogs ånyo lediga (A I 63 – St § 7/17.3.1868). De besattes nu endast för det
pågående året 1868 och den 8 maj, resp. den 4 juni började de två dejorna sitt
resande (A I 63 – St § 3/28.4 och § 3/18.7.1868, Handlingar 6.3 s. 8).
Ännu första året fick sällskapet besked om att anslaget komme att utgå under
fem år (D I 4 s. 196, A I 63 – St § 15/24.11.1868) och anslog tjänsterna enligt de
nya grunderna åter lediga. Nu besattes tjänsterna utan tidsbegränsning (A I 64 – St
§ 6/25.3.1869). Anslaget förnyades för tre år i sänder och år 1884 tillsvidare (D I 5
237