Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

avsikten med sitt besök på orten samt att anmäla sig hos kommunalstyrelsen (A I
64 – St § 16/24.2.1869 och B I 28 s. 21 samt Handlingar 6.3 s. 8 och 1870 s. 6).
Hösten 1870 förständigades dejorna att under sina resor också hålla föredrag.
Vidare försågs dejorna med utrustning för ostberedning och kommunalstyrelserna
uppmanades att bereda dem tillfälle att uppköpa 40 kannor mjölk för att demonstrera
hur man borde bereda smör och ost (A I 65 – St § 7/15.11 och §
2/2.12.1870, B I 28 s. 197, D XXIV 18 nr 32).
År 1872 ville guvernören informeras om resultatet av dejornas arbete och
sällskapet svarade att någon väsentlig förändring till det bättre inte ägt rum, men
att likväl här och där bland allmogen försports tecken till livligare intresse för en
rationellare kreatursskötsel och mjölkhushållning (A I 67 – St § 6/1.2.1872).
Småningom lyckades dejorna tillvinna sig allmänt förtroende och då Jexp.
1878 (D I 6 s. 31) frågade huruvida dejorna hade motsvarat ändamålet svarade
sällskapet att sättet att med resande dejor sprida kännedom om en rationell
ladugårdsskötsel och mjölkhushållning hade visat sig ytterst verksamt: ”Ännu för
några år sedan måste länedejorna påtvinga allmogen sin undervisning, som då ofta
nog med misstro betraktades, nu däremot emottagas länedejorna nästan överallt
med tillmötesgående, man söker deras undervisning och råd samt följer desamma
så att numera avkylningsmetoden finnes införd på ett icke ringa antal
allmogelägenheter” (A I 73 – St § 3/27.3.1878 -bil. samt Handlingar 1878–1883 I
s. 50).
När sällskapet tre år senare (D I 6 s. 85) åter skulle uttala sig om huruvida
dejorna fortfarande behövdes förklarade sällskapet att allmogens i löftesrik
utveckling stadda mjölkhushållning utan tvivel skulle lida och gå tillbaka, om de
råd och upplysningar som bonden blivit van att söka hos länedejorna, till vilka han
småningom fattat förtroende, framdeles bleve honom berövade (A I 76 – St §
5/23.3.1881 -bil. och Handlingar 1878–1883 I s. 52). Under de tre senaste åren
hade antalet allmogelägenheter med rationell mjölkhushållning fördubblats,
påstod sällskapet, men tillade att det inte kom sig enbart av länedejornas arbete
”enär exemplet och inflytandet från herrgårdarna naturligtvis även därtill medverkat”.
Lika positivt uttalade sig sällskapet tre år senare då Jexp. återkom med sin
fråga (A I 79 s. 126 – St § 18/26.2.1884 och Handlingar 1884 s. 71).
Sin uppskattning av dejornas arbete betygade sällskapet också år 1897 då Lst.
frågade om inte en föreslagen tjänst som kreaturskonsulent kunde göra den ena
tjänsten som länedeja umbärlig (A I 92 s. 58 – St § 2/15.1.1897). Sällskapet
framhöll då att en länemejerska, utgången från allmogehem, mycket lättare än en
konsulent kan sätta sig in i den mindre jordbrukarens ekonomi och till följd därav
även lättare vinna hans förtroende (B I 35 s. 3 och Handlingar 1897 och 1898 s.
58).
I början av år 1901 gav en framställning från ett annat sällskap Jexp. anledning
att låta Lst. utreda huruvida anslagen för länemejerskorna kunde ges en
ändamålsenligare användning (D I 10 s. 13). Hushållningssällskapet anmodades
utlåta sig (A I 96 s. 89 – St § 2/15.3.1901) och gjorde det utförligt (B I 35 s. 128
och Handlingar 1901 s. 23). Sällskapet föreslog en vidare användning av anslaget.
Mejerihanteringen höll på att övertas av industriella inrättningar och nu behövdes
på gårdarna rådgivning i produktion av god mjölk. Vid sidan av kreaturskonsulenter
behövdes manliga och kvinnliga instruktörer som instruerade genom att
själva utföra mjölkning och annat praktiskt arbete. – Statsanslagen ökades och
gavs en friare användning (D I 10 s. 33 och 36).
239