Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

Frihet utgör livsprincipen för all industri. Statens bemödanden att på förmyndarvis
befrämja densamma har sällan befunnits svarande mot ändamålet.
Uppmaningen i Underrättelserna att utlåta sig om Stenbäcks förslag tycks inte
ha efterkommits. Däremot återkom denne själv till sitt förslag om sockensällskap.
Det gjorde han dels i ett privat brev (BS 4 s. 111), dels i sina 9.1.1818 insända
”Anteckningar till någon upplysning om beskaffenheten av skogen och mossarna
uti Kuortane socken” (D XX 2 s. 85). ”Anteckningarna” var Stenbäcks svar på
hänvändelser som sällskapet 1.7 och 1.8.1817 hade gjort till korrespondenterna
efter att av KMt ha anmodats utlåta sig dels om skogshushållningen i landet, dels
om möjligheterna till myrodling. Sällskapets åtgärder med anledning av dess
uppdrag har behandlats i häftet 16 i denna serie.
Vid samma tid som sällskapet fick del av Stenbäcks ”anteckningar” fick det i
ett annat sammanhang skäl att diskutera ett förslag om sockensällskap. Redan år
1809 (A I 11 s. 76 – P § 2/4.11) hade sällskapet belönat kronofogden Reinhold
Holmbergs anonymt insända svar på en åren 1804 och 1807 uppställd prisfråga
om tjänliga stängselsätt. Svaret hade emellertid återlämnats till författaren för
ytterligare bearbetning och återficks våren 1818 (A I 14 s. 140 – BU §
4/25.9.1818). Holmbergs skrift ingår i D VI 1 (s. 283) och i D XXIII 4 (s. 51).
Författaren synes starkt påverkad av sällskapets uppmaning i Dagboken år
1800. Efter att ha påpekat att prästerna på sina boställen borde kunna påverka
allmogen med tal och föredömen fortsätter han (s. 304): ”Merändels har ock
Finska Hushållnings Sällskapet någon ledamot av possessionaterna i varje socken:
Han borde i synnerhet vara en ledare och föregångare, samt dessutom inrätta ett
litet sällskap i socknen av de förståndigaste och hederligaste lantmän och bönder,
vars ordförande han skulle vara, talande med dem över varjehanda hushållsämnen
och även hägnaderna, varom han således kunde giva dem den fullkomligaste
kunskap till utövning och vidare befordran bland deras medbröder, varjämte detta
sällskap kunde hos Finska Hushållnings Sällskapet anmäla dem till hedersbelöningar,
som därav gjort sig förtjänte. Och Hushållningssällskapet skulle jämväl
genom dessa små socknesällskaper eller underavdelningar få en bättre organisation
och förening med landet, samt följaktligen vinna mera inflytande och
verksamhet.”
Tanken på lokala sällskap skymtar också i det utlåtande som E.K. Finckenberg
1821 avgav om förslaget till ändring av sällskapets stadgar (D II 1 s. 290 b):
”Månne icke ett lantmannasällskap kunde inrättas i var korresponderande
ledamots distrikt eller åtminstone föreslås, om ortens patrioter ville förena sig
därutinnan, och kunde icke härom nämnas i stadgarna, helst blott såsom en
önskan? Det kunde giva anledning till många nyttiga företag.”
Trots att man ingenstädes tog fasta på exemplet från Ilmola fortsatte tanken på
någon form av sockensällskap att sysselsätta sinnena. I ett 1.2.1832 inlämnat
anonymt svar (D VI 3 s. 158) på en prisfråga om förebyggandet av missväxternas
följder föreslogs inrättandet av sockenstyrelser. Tankarna påminner om Faggots
förslag av år 1746. Sålunda föreslogs i prisskriften: ”Alla jordbrukare uti en
församling ingå förening sinsemellan till inbördes garanti och säkerhet så i
avseende till kronoutskyldernas fullgörande som till sina åboende hemmans tillbörliga
ans och skötsel. Inrätta en socknestyrelse, välja en ordförande som i
egenskap av sockenvisitator årligen före skördetiden inspekterar alla hemman i
socknen, men i synnerhet de vars innehavare äro kände för mindre idoge. Härvid
skulle han tillse om ängarna och åkrarna äro tillbörligen hägnade, rödjade och
150