Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

1/13.4.1821, A III 3 – ÅU § 4/19.1.1822). Framställningen härom avslogs
emellertid av KMt (D I 1 s. 109). Ej heller lyckades sällskapet utverka ekonomiskt
stöd för att anställa en ”mekanikus” för att förfärdiga redskapsmodeller eller stöd
för en privat redskapsfabrik (A I 18 s. 9 och 32 – P § 4/7.2 och § 10/3.5.1822, B I
9 nr 1350).
Snart fann sig Böcker själv som verkstadsföretagare och bad sällskapet försträcka
honom medel ur potatisanslaget för att till avsalu kunna tillverka redskap.
Sällskapet hade emellertid förlorat förtroendet för honom som företagare (A I 23
s. 111 och 43 – ÅU § 4/22.3 -bil. och P § 7/23.5.1828).
Uppgiften att tillverka och sprida ändamålsenliga redskap hade likväl inte förlorat
i betydelse. Den uppgiften kunde sällskapet kort efter Böckers tid överföra på
Mustiala lantbruksinstitut. År 1845 bad guvernören i Viborg om några godkända
åkerbruksredskap för att tjäna som modell vid redskapstillverkningen i fängelset.
Sällskapet sände genast en plog, en harv och en från Mustiala anskaffad mullfösa
(A I 40 s. 41 – U § 3/10.4.1845). Samma år utvidgades smedjan på Mustiala med
tanke på tillverkning av redskap till avsalu och den hann under återstoden av
perioden tillverka 650 redskap av många olika slag (Handlingar 4.1 s. 12 och tab.
III).
2.5.5 Resande rådgivare
2.5.5.1 Rådgivare utan fackutbildning
Sällskapets stiftare höll styvt på upplysning och föredömen. Men det fick inte
stanna vid det. För att allmogen skulle förmås att ändra sin hushållning måste den
enständigt handledas. Det framhöll Wibelius och det sade Porthan (Dagboken
1800 s. 77 och 117).
Den förste som föreslog resande rådgivare var brukspatron M. Linder på Svartå
(D IV 4 s. 49). Förslaget gällde tjärbränningen. BU gillade förslaget och
Tengström åtog sig att försöka förmå någon från Österbotten att resa som
rådgivare till Nyland. Han lyckades inte (A I 1 s. 64 och 103 – P § 2/1.8 och §
8/1.12.1798).
Tanken att genom resande rådgivare ”snarare och säkrare till verkställighet
befordra sina förut meddelade råd” förverkligade sällskapet första gången hösten
1801. Behovet hade aktualiserats av hotande hungersnöd och Wibelius hade som
t.f. landshövding i Åbo föreslagit att sällskapet på egen bekostnad skulle utsända
skickliga personer att med kronobetjäningens biträde uppleta av sällskapet
rekommenderade nödbrödsämnen, uppvisa dem för allmogen och inför dess ögon
tillreda dem till föda (D IV 4 s. 154).
Förslaget gillades genast och sällskapet överlät åt Porthan och professor
Hellenius att utse tre studenter att emot åtnjutande av skjuts för en häst och 32
skillingar i dagtraktamente beresa särskilda trakter i länet (A I 3 s. 202 – P §
10/15.10.1801). De tre blev Carl Johan Hjerpe, Barthold Laurell och Carl
Reinhold Sahlberg. De försågs med ett öppet brev och en detaljerad instruktion (B
I 1 s. 113). I den uppmanades de att kontakta prästerskapet och kronobetjäningen
samt att framför allt försöka förmå ansedda bönder att föregå den övriga
menigheten med exempel. Uppenbarligen hade Wibelius gjort ett utkast till denna
instruktion, där det säges (D IV 7 s. 23): ”Då man talar ömt och kärligt med
172