Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

Samma dag som FU beslöt sända förslagen till Mustiala meddelade överste
C.L. Jegerschjöld, som nyss valts till ordförande i FU och till inspektor för
institutet, att han ämnade bege sig på inspektion till Mustiala (A I 50 – FU §§ 3–
4/17.1.1855). Återkommen avgav han en skriftlig berättelse (A I 50 – FU §
2/27.2.1855 -bil.). I samråd med lärarna hade han uppgjort ett förslag till läseordning,
vilket han bifogade jämte den dittills förda läseordningen. Han framlade
också en förteckning över varje lärares kurslitteratur och meddelade att elementarläraren
R.M. von Fieandt lovat författa en kursbok i plan- och stereometri, vilket
denne också gjorde (A I 50 – FU § 4/12.4.1855).
Det förefaller som om lärarna skulle ha ansett det obefogat att efter sitt samråd
med inspektor avge särskilda utlåtanden. Ett undantag utgör von Fieandt. I ett åtta
sidor långt, 18.2.1855 daterat memorial (D XXIV 2 nr 3507) inte bara kritiserar
han Euréns förslag, utan behandlar också den kritik som av många possessionater
riktats mot Mustiala. Grundorsaken till kritiken såg han i att de utdimitterade ofta
anställts som förvaltare eller inspektorer och inte som fogdar. Likväl var institutets
uttryckliga syfte att utbilda just fogdar och som sådana hade de bibragts fullt tillräckliga
teoretiska kunskaper.
Vikten av att lära eleverna knyta samman teori och praktik betonades när FU
diskuterade huruvida extraläraren A.V. von Fieandt vid sin avgång borde få en
efterträdare (A I 50 – FU § 3/3.7.1855). Synpunkter på elevernas praktiska
utbildning i smide och träslöjd anlades av mekanikus Eriksson (A I 50 – FU §
2/19.9.1855), som befarade att om man ville lära eleven mycket men ”i själva
verket kan lära honom intet i grund och han blir vad man på vardagsspråket kallar
tusenkludd, som just genom sin halvlärdom blir sämre än den alldeles råe
bonden”.
År 1856 diskuterade man på många håll utbildningen på Mustiala. I maj anmodades
sällskapet av senaten att inkomma med ett förslag till åtgärder för
jordbrukets förkovran. Bakom denna anmodan låg von Haartman. I ett privat brev
till sällskapets ordförande överste Jegerschjöld låt han också veta vad förslagen
borde ta fasta på (D XXIV 3 – icke diarieförda). Den första punkten gällde
Mustiala: ”... institutet borde ej längre få kvarstå i dess närvarande ofullständiga
skick. Såsom inrättning för bildandet av rättareelever är det för litet praktiskt; kan
ej heller av flera lätt insedda skäl passa för hela landet [...] Uti reglementet ligger
väl fröet till något mera ändamålsenligt, men detta frö ligger än kraftlöst på
jorden, tiden och omtanken hava ej nedmyllat det; landet väntar och fordrar att det
skall bringas till groning och bära frukt. En grundlig reform av institutet synes mig
ej längre böra uppskjutas.”
Sällskapet följde von Haartmans anvisningar, tillsatte en kommission med
sektioner och inbegärde utlåtanden (B I 23 s. 96). Följande år utgavs i tryck
Kejserliga Finska Hushållnings-Sällskapets underdåniga utlåtande angående
åtgärder till befrämjande av finska landtbruket och dess binäringar, med dertill
hörande bilagor. Förslagen gällande Mustiala (s. 2, B I 23 s. 121) innebar i korthet
att en professur i agronomi skulle inrättas vid universitetet, att utbildningen på
Mustiala skulle delas upp på en teoretisk-praktisk högre avdelning för blivande
förvaltare och inspektorer och på en rent praktisk lägre avdelning för blivande
rättare och fogdar. Den högre avdelningen skulle kräva större förkunskaper och ge
en 3-årig utbildning. Den högre avdelningen skulle ha 24 elever, den lägre 40.
Innan sällskapet avgav sitt betänkande hade det inhämtat Gripenbergs åsikt om
Mustiala. Denne (s. 271) ansåg institutets dåvarande organisation helt oriktig och
39