Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

att lära känna landet, dels för att meddela hugade lanthushållare önskade
upplysningar (A I 23 s. 91 – BU § 6/1.12.1828).
Behovet av en högt skolad lantbruksfackman kändes påträngande när det gällde
större torrläggningsföretag och framhölls redan i sällskapets till KMt 13.5.1821
avgivna betänkande om medlen att befordra uppodlandet av kärr och mossar i
landet (B I 9 sist) samt på nytt i sällskapets utlåtande om torrläggningsföretag i
norra Karelen (B I 18 s. 133 och A I 34 – ÅU § 2/30.4.1839). Sällskapet ansåg sig
inte kunna tillstyrka större torrläggningsföretag om dessa inte kunde anförtros åt
”en person av vars sakkännedom företagets framgång och därmed förenade kostnaders
ändamålsenliga användande med säkerhet kunde beräknas”. Sådana
personer hade i andra länder vanligen införskrivits från Skottland, ”där insikterna
uti kärrodlingsföretag uppnått en högre ståndpunkt”.
Sommaren 1840 besöktes Mustiala av agronomen Anders Johnsson från
Sverige, tillkallad för att utlåta sig om några kärr (A II 5 s. 182 – FU §
3/25.9.1840). Han hade efter utbildning i Skottland från år 1832 varit anställd som
agronom hos olika hushållningssällskap. Bland Böckers papper (BS 19) finns ett
odaterat koncept till en uppsats om tjänsteboställen. I det påtalas bristen på kringresande
agronomer och säges att ”den resa agronomen Johnsson gjort i landet
livligen övertygat mången lanthushållare (om) huru mycket det levande ordet är
mera värt än det döda och huru man på några timmar kan sålunda lära mera än
under månatal ifrån böcker”.
År 1844 fäste ordföranden för sällskapets Utskott S.W. von Troil uppmärksamheten
vid nyttan och nödvändigheten av att det i landet fanns en agronom som
kunde bistå jordägarna med råd och upplysningar (A I 39 – U § 6/8.2.1844).
Också han tänkte närmast på kärrodling. På hans förslag gjorde sällskapet en
framställning hos KMt om en agronom på stat (B I 19 s. 205). I framställningen
påvisades behovet och sades att andra länder införskrivit agronomer från Skottland,
men att i vårt land snart skulle finnas för uppgiften lämpliga personer.
Senaten svarade med att inbegära närmare förslag (D I 2 s. 41). Arnell vände sig
till Johnsson, som nu var i statens tjänst, och fick uppgifter om för hans tjänst i
Sverige gällande instruktioner och lönevillkor (A I 40 s. 38 och 55 – U § 2/15.3
och § 4/22.5.1845), varefter sällskapet 2.6.1845 på nytt vände sig till KMt (B I 19
s. 276).
Medan sällskapet väntade på senatens svar fick det för utlåtande guvernörernas
berättelser om näringarnas tillstånd åren 1842–1844 och fann anledning att förnya
sina önskemål om en agronom på stat (A I 42 s. 59 – § 4/3.6.1847 samt B I 20 s.
81). När svaret äntligen gavs 5.4.1848 var det nekande (D I 2 s. 56 och A I 43 s.
73 – U § 13/6.5.1848).
I sin framställning om en agronom på stat hade sällskapet också föreslagit att
denne skulle få ett biträde och samma dag hemställt om statsbidrag till sin notarie
G. Hobin för agronomiska studier utomlands (A I 40 s. 60 – U § 1/30.5.1845 och
B I 19 s. 278). Denna framställning avslogs omgående (D I 2 s. 45).
Innan också framställningen om en agronom på stat hade avslagits beviljade
sällskapet förre privateleven vid Mustiala Zackris Cajander ett lån för att han
skulle utbilda sig utomlands (A I 41 s. 124 – U § 2/14.12.1846). Tre år senare
återvände han från Skottland och höll då inför sällskapet ett föredrag (A I s. 63
och 67 – U § 4/15.11 och P § 1/6.12.1849). Föredraget återgavs i Åbo Tidningar
(99/1849). Det mottogs väl och Cajander anställdes hos sällskapet (A I 44 s. 78 –
U § 8/12.12.1849). Han blev emellertid inte anlitad av jordbrukarna i den
177