Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

visa eleverna på Mustiala ävensom enskilda jordbrukare i godkända utländska
redskaps hanterande. Arnell tog kontakt med landshövding R. von Kraemer i
Uppsala (D XVIII s. 1–9) och en vid Degeberga institut prisbelönad plogdräng
kom för hösten till Finland med en engelsk och en amerikansk plog (A I 39 – U §§
2–6/22.8, § 2/5.9, § 8/10.10 och § 2/12.12.1844). Under sina resor åtföljdes han av
en elev från Mustiala, vilken därefter ensam sändes i samma ärende till Nyland.
Instruktörens ankomst annonserades (Åbo Tidningar 57/20.7.1844) och somliga
godsägare rekvirerade hans besök för att lära sina plogdrängar att hantera
vändplogen (D II 5 s. 240 och 247). Förväntningarna tycks inte helt ha infriats.
Så tycks inte heller ha blivit fallet med det försök sällskapet vid samma tid
gjorde att främja linhanteringen genom att skola instruktörer. År 1841 (B I 19 s.
29) redogjorde sällskapet inför KMt för hur det verkat för att utbreda linodlingen
samt anhöll om 1.500 rubel för studier utomlands. Framställningen bifölls (D I 2 s.
19) och Arnell begav sig själv på resa åtföljd av en elev från Mustiala. En del av
anslaget användes för att på Klein-Roop i Livland utbilda eleven till en linvräkare,
kunnig i att sortera och packa lin. Arnells resa resulterade i en skrift, men
utbildningen av en instruktör var förgäves (A I 53 – U § 2/10.12.1858).
Uppenbarligen främst med tanke på herrgårdarna och boställena var sällskapet
år 1852 betänkt på att inkalla en instruktris i ostberedning. Initiativet utgick från
henne själv, fru Anna Schucani från Schweiz. Hon skrev från Sverige och erbjöd
sina tjänster (A I 47 s. 12 och 90 – P § 5/1.6 och U § 4/25.5.1852). Sedan medlemmarna
i sällskapets Utskott skaffat sig tillfälle att smaka på osten och inte
funnit den särdeles smaklig samt vidare inhämtat att osten inte visat sig begärlig i
Sverige, lät sällskapet fru Schucani veta att det tyvärr saknade medel för att
utnyttja hennes tjänster (A I 47 s. 107 och 23 – U § 3/8.10 och P § 3/1.11.1852, B
I 22).
När perioden gick ut hade sällskapet skaffat sig en viss erfarenhet av resande
rådgivare av olika slag, men hade ingen sådan i sin tjänst.
2.5.5.3 De första försöken att få en agronom som rådgivare
Begreppet agronom tycks till en början ha betytt en bildad man som studerat
lantbruk och som med sina kunskaper hjälpte utövande och blivande jordbrukare.
Redan innan ordet agronom uppträder i sällskapets handlingar efterlystes där
sådana män.
I slutet av F.W. Radloffs tid som sekreterare inlämnade märket CID ett förslag
om att sällskapet skulle sända någon till England för att där inhämta kunskaper om
lantbrukets tekniska vinningar och sedan hjälpa jordbrukare i vårt land att tillämpa
dem (D IV 4 s. 370). Förslagsställaren räknade med att landets possessionater
gärna skulle vara med om att bekosta resan bara de försäkrades om ”erhållande del
av den resandes relationer”. Förslaget gick till Redskapsutskottet men kan inte
följas vidare (A I 11 s. 57 b – P § 3/15.16.1812).
Radloffs efterträdare Böcker kallades inte agronom, men hade i teori och
praktik studerat lantbruk och gav säkerligen råd vid sina tillfälliga besök hos
jordbrukande ståndspersoner (A I 25 s. 150) och åt grannar till hans jordbruk
Tainus i Jurva. När det hösten 1828 var aktuellt att besätta posten som andra
sekreterare yrkade Böcker på att hans egen tid skulle reserveras för krävande uppgifter
som att visa och förklara bruket av modeller samt att anställa resor, dels för
176