Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

Gunell hade lätt att formulera sig och anlitades inte bara för att göra ritningar
och ge råd i konkreta fall, utan också som föredragshållare. Uppgifter ur hans
verksamhetsberättelser (D XXIV) infördes i sällskapets Årsberättelser, från och
med år 1912 endast som statistik.
Gillenas och de lokala specialföreningarnas instruktörer
Småningom fick allt fler grenar inom lantbruket sina egna resande rådgivare.
Denna utveckling mot specialisering motsvarade inte vad brukspatron Brehmer
hade efterlyst i sällskapets betänkande av år 1856 (s. 155). Han önskade att varje
socken skulle förses med lärare, som skulle bli ”socknens agronom, skogshushållare
och rådgivare i allt vad till lantbruket och lantmannanäringarna hörde”
och vara skyldig att på kallelse mot billig avgift infinna sig för att ge råd.
Uppenbarligen bemödade sig agronomen Bremer som resande föredragshållare
om att fylla behovet av en med bygden förtrogen lokal rådgivare. I sin berättelse
för år 1889 (D XXIV 37 – Handlingar) kallade han sig ”Wanderlehrer”. Dock
tycks han ha dragit sig för att praktiskt handleda och ansett att den uppgiften
ankom på ploginstruktören. Sålunda föreslog han i sin berättelse att instruktören
skulle förses med en mönstergill dikesspade och handgripligen lära ut hur man bör
dika. I marginalen har sekreteraren antecknat: ”Föredraganden hade ju kunnat göra
det själv.”
År 1890 biföll sällskapet en anhållan från gillena i några av de Ahlmanska
socknarna om anslag för en vandrande rådgivare i kreatursskötsel (A I 85 s. 171
och 29 – St § 12/1.11 -bil. och P § 8/3.11.1890). Följande år framhöll husbondeföreningen
i Pikis och lantmannagillet i S:t Karins i en gemensam skrivelse att
ploginstruktörerna inte förmådde tillgodose behovet av konkret hjälp i att planera
för ett rationellare jordbruk på mindre lägenheter. Därför borde Pikis
husbondeförening få en egen instruktör med uppgift att i första hand åt häradets
jordbrukare uppgöra kartor över odlade och odlingsbara marker, avväga utfallsdiken,
uppgöra dikesplaner o.s.v. Vidare borde han ge råd i skogsbruk och
skogsplantering (A I 86 s. 144 – St § 10/2.6.1891 -bil.). Framställningen avvisades,
dels för att sällskapet inte kunde gynna ett härad framom andra, dels för
att sällskapet inte trodde sig kunna finna en person med nödiga kvalifikationer.
Framställningen om en egen mångsidigt kunnig instruktör för Pikis härad hade
undertecknats av bl.a. Arno Reuter. När han tio år senare blivit sällskapets
sekreterare tillmötesgick sällskapet efter förmåga gillenas önskemål om egna
rådgivare. Sällskapet insåg värdet av att den rådbehövande hade en rådgivare nära
till hands. Samtidigt hyllade det principen att råd i första hand skulle ges där de
efterfrågades. Sålunda tillbakavisade sällskapet år 1900 ett önskemål om en från
gård till gård och från torp till torp vandrande trädgårdsinstruktör och förklarade
att de som rekvirerade rådgivarbesök skulle få hjälp framom dem som vanligen
nog så motvilligt tog emot råd som de inte bett om (Kopieboken s. 378).
Önskemålet om trädgårdsinstruktören kom från Warsinais-Suomen pienten
maanviljelijäin seura (A I 95 s. 20 – P § 4/31.5.1900 -bil.). Gustafs lantmannagille
bad om ett resestipendium åt sin ”instruktör i hönsskötsel, skräddaren Frans
Engdahl”, för att denne skulle få möjlighet att förkovra sin kompetens genom att
besöka välskötta bi- och hönsgårdar i landet (A I 95 s. 118 – St § 4/27.9.1900 och
D XXIV 48 nr 347). – Han fick 50 mark ur Hisingers fond.
Också utanför lantbrukets organisationer intresserade man sig i seklets början
för småbruket. År 1906 gjorde Sydvästra Finlands svenska ungdomsföreningars
243