Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

samhet också till Viborgs län bad landshövding Stjernvall om modeller till tjänliga
redskap och sällskapet diskuterade ingående vilka redskap som kunde vara
tjänligast innan det efterkom hans begäran (A III 3 – § 1/31.12.1814 och §
2/9.3.1815).
Sällskapets protokoll saknas för några år, men ett protokoll hållet i Keuru
moderkyrka 31.8.1817 (D IV 1 s. 217) berättar om hur kyrkoherden överlämnade
en av sällskapet beviljad belöning för kärrodling och då utnyttjade tillfället till att
låta tre föredömliga kärrodlare i procession bära fram sällskapets ”såsom modell
hitskänkta dikesyxa och -gräfta samt en ny spade”. Fem år senare beslöt sällskapet
åter att sända en dikesbila, en rotyxa och en gräfta till församlingar i trakten av
Tavastehus (A III 3 – ÅU § 4/12.2 och A I 18 s. 24 – P § 5/6.4.1822, Redogörelse
1821– s. 24).
Det som Åbo brand 1827 sparade (Redogörelse 1824– s. 38) av sällskapets
modellsamling finns förtecknat (A I 22 s. 62 – P § 3/1.10.1827). Böckers efterträdare
Arnell visade föga intresse för att förkovra modellsamlingen och på hans
förslag överfördes mot slutet av perioden det som fanns kvar till Mustiala (A I 44
s. 71 – FU § 14/12.7.1849).
Några år efter branden belönade sällskapet med medalj ”cadetten vid Strömrensnings
Corpsen” C.R. Westling som under sina resor bland allmogen gratis
utdelat ritningar och modeller (A I 26 – ÅU § 1/30.3.1831, D XXIII 16 s. 139 och
Redogörelse 1830– s. 7).
År 1840 anmodade senaten sällskapet (D I 2 s. 16) att utlåta sig om guvernörens
i Vasa län förslag att lantbruksinstitutet på Mustiala skulle förse länet med
redskap att tjäna som modeller. Direktor Gripenberg ansåg att inga redskap borde
ges spridning förrän de prövats på Mustiala och där var man ännu inte rustad för
den uppgiften (A II 5 s. 197 – FU § 1/29.1.1841). Hans åsikt går igen i sällskapets
utlåtande (B I 19 s. 7). Fem år senare sände sällskapet på begäran av guvernören i
Viborg en plog, en harv och en mullfösa för att tjäna som modeller vid tillverkningen
på korrektionsanstalten där (A I 40 s. 41 – U § 3/10.4.1845).
Så tidigt som år 1816 diskuterade sällskapet något som ett senare sekel skulle
kalla regelrätta fältvandringar. Förslag hade väckts om att anmoda lärarna vid de
Ahlmanska skolorna ”att efter vissa givna regler, i synnerhet under exkursioner på
fälten bibringa allmogen riktiga idéer uti de viktigaste delar av lanthushållningen”.
Sällskapet betvivlade emellertid lärarnas kompetens och ansåg det rådligast att
endast låta visa upp föredömliga jordbruksredskap (A I 13 s. 4 – P § 3/2.12.1816).
Som en exposition med demonstration kan man beteckna den uppvisning av
plogar i arbete, vilken sällskapet i form av en plöjningstävling anordnade hösten
1844 då det från Sverige hade införskrivit en plogdräng (se 2.5.5.2) och i Åbo
Tidning (68/28.8) lät herrar possessionater och jordbrukare veta att en plöjning
med engelska och amerikanska plogar verkställdes 2.9 kl. 10 å den emot
Ringsberg belägna plantagen i Åbo (A I 39 – U § 5/22.8.1844).
Kraftigast uttalade sig sällskapet för expositioner som ett medel att förkovra
ladugårdsskötseln. När det anmodats att till senaten avge ett utlåtande om en
förbättrad boskapsavel (se 2.5.4.2) framhöll brukspatron John Julin (D II 5 s. 215)
som sin på erfarenhet grundade övertygelse att det bästa sättet att leta fram de
goda djur som fanns inom landets egen boskapsstam och att väcka intresse för att
förbättra ladugårdsskötseln var att anordna kreatursexpositioner med höga
premier. Till sin framställning fogade han Helsingfors Tidningar 79/11.10.1843
där han hade redogjort för hur han själv på Fiskars från och med år 1840 hade
179