Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

kulturväxter, nya slags husdjur och redskap var sällskapet angeläget om att gratis
eller till billigt pris förse med utgångsmaterial dem som det ville förmå att
anamma det nya bruket.
Sällskapets första åtgärd för att utbreda potatisodlingen bestod i att på egen
bekostnad upphandla och i Ikalis-trakten sprida 50 tunnor utsäde (A I 1 s. 31 – P §
6/1.3.1798). Paragrafen om beslutet inleds sålunda: ”Föredrogs till avgörande det
tillförne upplästa memorialet rörande potatoes kringsändande till några socknar,
varest sistlidet år missväxt i synnerhet inträffat.” Memorialet nämns emellertid
inte i något tidigare protokoll. Uppenbarligen avses en 27.12.1798 daterad framställning
(D V 5 s. 1). Den saknar underskrift men handstilen är A.J. Winters och i
Dagboken (1800 s. 31) talas om Winters memorial. Sitt förslag avslutade denne:
”Då ingen betalning äskas, kunna avnämare icke fela, om därom på predikstolarna
tjänligen kungöres. Ståndspersonerna i orten lära ock ej underlåta att med undervisning
och goda råd understödja sällskapets avsikt. Sedan bonden fått något att
börja med och funnit nyttan av planteringen lärer han ej underlåta att därmed
fortfara.”
Ett drygt år senare föreslog Winter i ett likaså oundertecknat memorial (D V 5
s. 7), hänvisande till att den första utdelningen hade medfört avsedd verkan, att
också andra trakter skulle förses med utsäde. Sällskapets möjligheter att på detta
sätt främja potatisodlingen förändrades helt genom statsanslaget av år 1801.
Ett sätt att förvissa sig om att den en gång införda odlingen inte genast frångicks
må särskilt nämnas: det potatisutsäde som gavs åt soldaterna i Wibelius län
införlivades med soldattorpets inventarier (B I 3 s. 212). Då ju potatis inte kan
lagras mer än ett år måste den sättas varje vår för att soldaten skulle kunna svara
för inventariet.
Arkivserien D V med dess 16 band gör det möjligt att i detalj följa utdelningen
av potatisutsäde och dess resultat. En översikt ger Cygnaeus (s. 227, 332 och 394).
De erfarenheter som sällskapet vunnit i sin uppgift att sprida potatisodlingen
stödde det sig på när det år 1813 erhöll sitt anslag för linhanteringens främjande.
Då föreslog det att medlen till en del skulle användas till inköp av gott linfrö för
att ”dels hållas till salu för det möjligen lindrigaste pris, dels ock till någon del
utan betalning utdelas till mindre förmögna lantbrukare, helst i de trakter varest, i
anseende till odlingens försummande hitintills, på frötillgång alldeles icke är att
räkna” (B I 2 s. 136). Arkivserien D XV och slöjdutskottets protokoll ger
detaljerade uppgifter om utdelningen.
Vallväxtodlingen, som under 1800-talet småningom undanträngde naturängarna,
främjade sällskapet likaså genom att sprida utsäde. Början gjordes då bergsrådet
Hermelin våren 1801 tillställde sällskapet 200 skålpund klöverfrö och 20
skålpund timotejfrö för utdelning bland hugade odlare (A I 3 s. 117 – P § 2/1.6).
Gåvan utdelades i smärre partier i särskilda trakter (Redogörelse 1800– s. 20).
Följande år skänkte Hermelin ytterligare 100 skålpund klöverfrö och sällskapet
beslöt utdela det i poster om 5 skålpund (A I 4 s. 147 – P § 6/1.7.1802). Snart
kunde sällskapet ge spridning åt uppmuntrande erfarenheter av odlingen (A I 9 s. 5
b – P § 7/1.12.1806).
Vallväxtodlingen var länge en angelägenhet nästan enbart för ståndspersoner.
Sällskapets egna medel kunde rimligtvis inte användas för att förse dessa med
utsäde. Däremot såg sällskapet en uppgift i att utan egen förlust eller vinning
förmedla utsäde till sådana som ville försöka sig på vallodling. Bland vallväxterna
nämndes också vickern och hösten 1802 beslöt sällskapet på förslag av Wibelius
168