Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

Vid sitt första plenum år 1844 fick sällskapet ta del av senatens av L.G. von
Haartman undertecknade anmodan 16.1.1844 (D I 2 s. 31) att utlåta sig om ett
färdigt förslag om en förbättrad boskapsavel. Förslaget refererades utförligt vid
utskottsbehandlingen (A I 39 – U § 1/8.3.1844). I sitt utlåtande (B I 19 s. 196)
betonade sällskapet att det först gällde att ta vara på de goda anlag som fanns i
landets inhemska boskapsstam. Sällskapet avstyrkte likväl inte import av avelsdjur
för att utplaceras i små grupper. Däremot emotsatte det sig förslaget att kronobetjäningen
skulle hålla uppsikt över dessa. ”Då all inblandning av kronobetjänte i
den enskilta mannens hushålning verkar störande och i flere avseenden vore
obehaglig” föreslog sällskapet att uppsikten skulle anförtros åt kommunerna i
samråd med guvernörerna. Innan sällskapet avgav sitt utlåtande hade det tagit del
av John Julins förslag (D II 5 s. 215) om betydligt större avelsgrupper, men lämnat
det utan avseende (A I 39 – P § 1/10.4.1844).
Den första importen skedde år 1847 och 30.7.1849 (D I 2 s. 61) sände senaten
till sällskapet guvernörernas berättelser om de utplacerade avelsgruppernas
användning. Bland handlingarna ingår det med baron Adolf Rotkirch på Stensböle
gård enligt nådiga kungörelsen av 16.7.1845 uppgjorda kontraktet gällande en
avelsgrupp om en tjur och två kvigor av ayrshireras. Enligt kontraktet borde tjuren
konstnadsfritt upplåtas för betäckning av ”kringliggande landsorts jordbrukare
tillhögiga, bättre och mera vårdade kreatur av inhemska raser”. Medan tjurarna
sålunda skulle få utnyttjas för genomgående korsning skulle de importerade
hondjuren endast få paras med de importerade tjurarna (Handlingar 4.1 s. 15).
2.5.4.3 Redskap
Till de uppgifter sällskapet tidigast förelade sig hörde att införa bruket av bättre
åkerbruksredskap. I sina första stadgar ålade sig sällskapet att ombesörja att
lämpliga redskap blev i stort förfärdigade till bruk och nyttjande (A I 1 s. 6 § 1).
Allra först gällde det emellertid att komma underfund med hurudana redskap som
var lämpliga och innan sällskapet fyllt sitt första år tillsatte det ett särskilt
redskapsutskott ”till prövning och urskillnad av de lämpligaste och fördelaktigaste
åkerbruksredskapen” (A I 1 s. 65 och 70 – P § 2 och 7/1.8.1798). – Redskapsrådgivningen
borde bygga på redskapsprovning och -utveckling.
Redskapsutskottet hann knappast i större utsträckning medverka till att bättre
redskap togs i användning innan det försjönk i passivitet (Cygnaeus s. 127 och
342), men det väcktes snart till ny verksamhet (A I 11 s. 18 b och 24 – P §
4/1.12.1810 och § 4/15.3.1811). Utskottets protokoll för åren 1814–1818 finns i
bandet A III 3. Våren 1821 höll utskottet ett sammanträde tillsammans med
potatisutskottet (A I 17 s. 205). Det året antog sällskapet nya stadgar och
redskapsutskottet ingick i ett nytt åkerbruksutskott (A I 17 s. 93). Det utskottets
protokoll för år 1822 ingår i A III 3, senare protokoll i serien A I. Utskottens
protokoll vittnar om ambitiösa bemödanden att utröna olika redskaps ändamålsenlighet
och att förbättra dem.
När sällskapet år 1817 i sina Underrättelser (nr 7 s. 77) gav besked om var dess
skrifter, frö och förnödenheter fanns till salu nämnde det också att gräftor och
dikesbilor för kärrbruk tillsaluhölls av sekreteraren. År 1821 förslog Böcker att
sällskapet skulle medverka till att få i gång industriell tillverkning av redskap. För
detta ändamål borde potatisanslaget få utnyttjas (A I 17 s. 205 – PU + RU §
171