gupea_2077_29098_3

Värvningskampanjerna i grannländerna och på den europeiska kontinenten kan
ses som en direkt reaktion på den restriktiva invandringspolitiken. Företagen agerade
rationellt och använde luckor i lagstiftningen för att rekrytera utländsk arbetskraft.
Värvningsaktionerna uppmärksammades inte i någon större utsträckning
av SAF, vilket sannolikt berodde på att man inte såg verksamheten som ett stort
problem. Företagen bröt inte mot lagstiftningen och motverkade inte det kollektiva
arbetsgivarintresset och därför fanns ingen anledning att disciplinera företagen.
SAF:s tystnad kan också tolkas som ett passivt gillande, då det ökade arbetskraftsutbud
som följde av företagens värvningskampanjer på lång sikt stärkte SAF gentemot
motparten på arbetsmarknaden.
Företagens värvningsaktioner kritiserades emellertid i såväl Sverige som i utvandringsländerna.
Myndigheterna i berörda länder ogillade att deras egen arbetsmarknad
dränerades på unga och arbetsföra. I Sverige väckte värvningskampanjerna ont
blod, då fackföreningsrörelsen fruktade att immigranternas bristande kännedom
om förhållandena på svensk arbetsmarknad kunde få dem att acceptera sämre anställnings-
och lönevillkor än den inhemska arbetskraften. Dessutom ogillade den
svenska regeringen näringslivets utlandsrekrytering, därför att en forcerad investering
och industriell expansion kunde resultera i en konjunkturöverhettning. 13
På lång sikt fanns det en strategi för att öka arbetskraftsutbudet som sannolikt
var mer betydelsefull än den oreglerade värvningen på företagsnivå, nämligen kollektiva
rekryteringsaktioner. SAF var initiativtagare till denna verksamhet. 14 SAF
föreslog på ett tidigt stadium att man borde förhandla med LO om en ökad arbetskraftsinvandring.
Om arbetstagarna accepterade invandring som lösning på
arbetskraftsbristen menade man att ett partssammansatt organ borde tillsättas, med
uppgift att fastställa arbetskraftsbehovet och varifrån arbetskraft kunde rekryteras.
SAF förväntade sig emellertid ett kompakt motstånd från facket på grund av det
ökade arbetskraftsutbudets lönepressande verkan. Trots det ansåg man att ärendet
var så pass viktigt att det måste lyftas i Arbetsmarknadskommissionen. 15
Eftersom de oreglerade värvningskampanjerna stötte på så pass stort motstånd
väckte SAF sålunda frågan om utlandsrekrytering via ett partssammansatt organ
i Arbetsmarknadskommissionen. SAF:s representant i kommissionen påpekade i
april 1946 att svensk varvsindustri led av arbetskraftsbrist, samtidigt som tusentals
yrkesutbildade varvsarbetare saknade sysselsättning i Nordtyskland. Mot denna
bakgrund föreslog arbetsgivarna att man borde undersöka möjligheten att kollektivt
rekrytera den tyska arbetskraften. Enligt en SAF-promemoria avvisade LO:s repre-
s. 58-59; Svanberg (2010) s. 32.
13 Nelhans (1973) s. 69; Lundh – Ohlsson (1999) s. 58-59.
14 Svanberg och Nelhans nämner att SAF vände sig till regeringen i syfte att få igång en kollektiv
rekrytering 1946. De har emellertid inte uppmärksammat det faktum att frågan lyftes av SAF
i Arbetsmarknadskommissionen och att SAF ville involvera LO, se Nelhans (1973) s. 69 och
Svanberg (2010) s. 126-127.
15 SAF, F6GA: 56. P.M. i invandringsfrågan.
105