gupea_2077_29098_3

satsningarna, som syftade till att öka tryggheten på de lokala arbetsmarknaderna. 1
Under det andra världskriget fördes en aktiv arbetsmarknadspolitik, vilket motiverades
av beredskapstillståndet. Mobiliseringen medförde att det uppstod arbetskraftsbrist
och att antalet vakanser som inrapporterades till arbetsförmedlingarna
ökade kraftigt. Det behövdes därför en starkare arbetsförmedlingsorganisation som
kunde klara av att utjämna skillnader i utbud och efterfrågan på olika delarbetsmarknader
och som kunde erbjuda arbetsmarknadsutbildning. Under kriget genomfördes
också en omorganisering av den statliga arbetsmarknadsmyndigheten.
Statens arbetslöshetskommission (AK) som funnits sedan det första världskrigets
utbrott ersattes 1940 av Statens arbetsmarknadskommission (SAK), vilken i sin tur
ombildades till AMS 1948. SAK fick stora befogenheter och administrerade flertalet
arbetsmarknadsfrågor. 2
Under 1940-talets andra hälft genomfördes en nedtrappning av arbetsmarknadspolitiken,
vilket framförallt berodde på att arbetslösheten var låg och att beredskapstillståndet
var passerat. I en fredsekonomi med full sysselsättning ansågs det
följaktligen motiverat att minska utgifterna för arbetsmarknadsmyndighetens verksamhet.
Under 1950-talets första hälft var situationen alltigenom likadan och nedtrappningen
av arbetsmarknadspolitiken fortsatte. Nedskärningarna var också led
i ett försök att effektivisera verksamheten och genomfördes på initiativ av 1950 års
arbetsförmedlingsutredning. De enda arbetsmarknadspolitiska åtgärder som var av
någon nämnvärd omfattning var kontantunderstöd till arbetslösa, beredskapsarbeten
och arbetsförmedlingsverksamheten. Under denna period påbörjades emellertid
en diskussion om arbetsmarknadspolitikens innehåll och funktion, och den sattes
in i ett bredare ekonomisktpolitiskt sammanhang. 3
Gösta Rehn och Rudolf Meidner var drivande i debatten och de utvecklade en
modell för Sveriges ekonomiska politik, i vilken en mer aktiv arbetsmarknadspolitik
var en central del. 4 De menade att arbetslöshet inom vissa regioner och branscher
borde bemötas med selektiva arbetsmarknadspolitiska insatser. Tanken var således
att insatserna skulle leda till ett effektivt nyttjande av den befintliga arbetskraften.
Den geografiska och yrkesmässiga rörligheten skulle stimuleras, via flyttningsstöd
och omskolning, och staten skulle påverka den lokala efterfrågan på arbetskraft
genom regionalpolitiska lokaliseringsstöd. Dessa arbetsmarknadspolitiska åtgärder
skulle också användas för att motverka den arbetslöshet som uppstod till följd av
den solidariska lönepolitiken och strukturomvandlingen. Följaktligen blev arbets-
1 Wadensjö (1979) s. 103.
2 Arbetsmarknadspolitik i förändring (1992) s. 77-80; Öhman (1970); Öhman (1974) s. 15-16;
Axelsson – Löfgren – Nilsson (1985) s. 68.
3 Helldahl (2008) s. 26; Arbetsmarknadspolitik i förändring (1992) s. 80-83; Axelsson – Löfgren –
Nilsson (1985) s.72, 147; Wadensjö (1979) s. 104; Öhman (1974) s. 17-18; SOU 1951: 30, s.
24-27.
4 Wadensjö (1979) s. 104; Axelsson – Löfgren – Nilsson (1985) s. 72.
84