gupea_2077_29098_3

Diagram 4.3: Kvinnors löner i procent av männens löner inom svensk industri (Männens
löner = 100)
Lönenivå
90,0
85,0
80,0
75,0
70,0
65,0
60,0
1945
1947
Källa: Prado (2010).
1949
1951
1953
1955
Lundh menar att de ledande kretsarna inom såväl SAF som LO sannolikt attraherades
av en solidarisk lönepolitik, eftersom den bidrog till en begränsning av den
allmänna lönenivån. Detta fick till följd att både lönekostnaderna och risken för inflation
dämpades. Peter Swenson drar liknande slutsatser och framhåller att SAF bör
ses som skapare av en solidarisk lönepolitik snarare än motståndare till densamma,
då man var drivande när det gällde införandet av de samordnade centraliserade
förhandlingarna. 32
Lundhs och Swensons slutsatser behöver emellertid kompletteras. Det var sannolikt
så att arbetsgivarna ställde sig bakom principen ”lika lön för lika arbete”,
som ingick i Rehn-Meidners modell. En samordnad central förhandlingsmodell
kunde följaktligen användas för att utjämna lönerna för arbetskraft med likvärd
kompetens. SAF attraherades sannolikt av denna princip, därför att den motverkade
överbudskonkurrens mellan företagen.
När Rehn-Meidners modell tillämpades i förhandlingarna kompletterade emellertid
LO principen om ”lika lön för lika arbete” med strävan efter en allmän löneutjämning.
Eftersom löneökningarna blev relativt återhållsamma accepterade
SAF motvilligt den löneutjämnande principen, förmedlat genom den samordnade
centrala förhandlingsmodellen. Alternativet hade varit att motsätta sig löneutjämningen,
vilket hade kunnat medföra att låglönegruppen bröt sig ur förhandlingarna.
Detta hade medfört att höglönegruppen inte hade behövt ta hänsyn till hela LO-
32 Lundh (2010a) s. 207; Swenson (1991) s. 338.
1957
År
1959
1961
1963
1965
1967
1969
1971
71