gupea_2077_29098_3

förbunden med en begäran om att verksamheten skulle fortsätta. Fackförbunden
avböjde arbetsgivarnas begäran i samtliga fall. 43
Mot bakgrund av de ovan redovisade resultaten krackelerar den konsensusbild
som målats upp i tidigare undersökningar, eftersom SAF var förhållandevis missnöjda
med utfallet av beredningens verksamhet och arbetsmarknadsparternas inflytande.
Det råder inget större tvivel om att arbetsgivarna upplevde att LO dikterade
villkoren för den organiserade invandringen och begränsade arbetskraftsutbudet,
vilket resulterade i motsättningar mellan SAF och fackföreningsrörelsen.
Det finns emellertid flera förklaringar till LO:s agerande. Den ovan nämnda konjunkturnedgången
i slutet av 1940-talet spelade en viss roll, eftersom fackförbunden
befarade att arbetslösheten skulle öka. Dessförinnan fanns en utbredd övertygelse
om att en depression skulle följa efter krigsslutet, vilket motiverade en restriktiv
invandringspolitik under de första efterkrigsåren. SAF menade dock att den främsta
anledningen till att invandringsvolymerna begränsats var fackföreningsrörelsens
utbudsbegränsade strategi, vilken syftade till att skapa full sysselsättning och
stärka arbetstagarnas förhandlingsposition. Redan i juli 1946, när BUA tillsattes,
påpekades att man kunde förvänta sig motstånd från fackets sida, eftersom invandringen
minskade disproportionen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft,
vilket i förlängningen påverkade förhandlingsstyrkan i lönerörelsen. 44 Denna typ
av resonemang fördes vid ett återkommande antal tillfällen. Ett tydligt exempel
på detta går att finna i SAF:s styrelsematerial, där det uttalades att ”…arbetarnas
organisationer påverkade arbetsmarknadsstyrelsen i syfte att förhindra import av
arbetskraft. Det förefölle, som om man från arbetarsidan vore rädd för ett dylikt
förfaringssätt på grund av att arbetsgivarnas ställning vid förhandlingar härigenom
skulle stärkas.” 45
Idén om att företagen skulle använda utländsk arbetskraft för att påverka lönebildningen
var förankrad inom arbetarrörelsen sedan länge. Makarna Alva och
Gunnar Myrdal framhöll exempelvis i Kris i befolkningsfrågan att det inte fanns
någon anledning att öppna gränserna för utländska medborgare, eftersom arbetskraftsinvandring
framförallt var ett medel för arbetsgivarna att hålla nere lönerna.
Rädslan för att ett ökat arbetskraftsutbud skulle få negativa följder för den ordinarie
arbetskraften levde enligt SAF kvar inom fackföreningsrörelsen efter kriget.
Fackets farhågor avfärdades emellertid på Industrias ledarsida. Där påpekades att
de ömsesidiga relationerna mellan SAF och LO hade förbättrats avsevärt sedan
mellankrigstiden. Ledarskribenten ifrågasatte därför om facket verkligen trodde
att näringslivet ville anställa utländsk arbetskraft i syfte att påverka lönenivån.
Den verkliga förklaringen till att näringslivet ville öka arbetskraftsutbudet var snarare
strävan efter ekonomisk och industriell expansion, som ansågs gynna både
industrin och samhället. Ledarskribentens resonemang baserades emellertid på
43 SAF, A3A: 46. Styrelsemöte 23 maj 1950.
44 SAF, F6GA: 56. Direktör Bertil Kugelberg, Stockholm 19.7.1946.
45 SAF, A3A: 46. Styrelsemöte 23 maj 1950.
112