gupea_2077_29098_3
gupea_2077_29098_3
gupea_2077_29098_3
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
utom kompletteras forskningsläget på vissa punkter. Det primära för SAF var att<br />
öka arbetskraftsutbudet, då det skulle innebära att flera av konkurrensregleringarna<br />
(selektiva incitamenten) inte behövdes. Eftersom arbetskraftsbrist ansågs råda fram<br />
till 1970-talet tvingades emellertid SAF att reglera konkurrensen inom arbetsgivarkollektivet<br />
och disciplinera medlemmarna. De strategier SAF använde sig av var;<br />
en bred medlemsvärvning, centralisering av makten, samordnade centrala förhandlingar,<br />
åtgärder mot löneglidning och andra förmåner och förbud mot annonsering<br />
efter arbetskraft på branschnivå.<br />
En bred medlemsvärvning krävde en aktiv rekryteringspolitik. SAF erbjöd förmåner<br />
som exempelvis konfliktförsäkring till företag och andra arbetsgivarorganisationer<br />
som valde att ansluta sig, vilket var ett positivt selektivt incitament. För att<br />
tvinga in oorganiserade företag i SAF-förbunden användes olika typer av bojkotter,<br />
som exempelvis kollektiva order- och leveransstopp. Detta var ett negativt selektivt<br />
incitament, eftersom det rörde sig om en bestraffningsstrategi. Företag som inte ansåg<br />
att ett delägarskap i SAF var rationellt tvingades följaktligen in i organisationen.<br />
Ur en kartellaspekt var den breda medlemsvärvningen en grundläggande strategi<br />
för en öppen inköpskartell. En hög organisationsgrad var nämligen fundamental<br />
om SAF skulle kunna motstå fackets löneökningskrav och reglera konkurrensen<br />
mellan företagen om arbetskraften. Den breda medlemsvärvningen var med andra<br />
ord av stor betydelse för övriga hjälpstrategier som SAF utvecklade under rådande<br />
arbetskraftsbrist.<br />
Strategin att centralisera makten inom arbetsmarknadens huvudorganisationer<br />
var också av stor betydelse för SAF:s förmåga att jämka olika intressen och disciplinera<br />
medlemmarna. Som inköpskartell kunde man alltså tvinga medlemmarna<br />
att följa slutna avtal genom centraliseringen av makten. SAF var en heterogen organisation<br />
som representerade ett stort antal branscher med varierande tillväxt. En<br />
decentraliserad organisationsstruktur hade resulterat i en större oenighet beträffande<br />
vad som var den kollektiva nyttan och konkurrensen mellan olika branscher<br />
hade kunnat medföra att vissa förbund bröt sig ur SAF, eftersom man önskade sluta<br />
egna avtal. Detta kunde motverkas om centralorganisationen hade makten över<br />
resurserna. Enligt Olsons teori om kollektiv handling är dessutom en centraliserad<br />
organisationsstruktur effektiv i en stor och heterogen organisation, då kostnaderna<br />
för exempelvis informationsspridning och förhandlingar ökar om ansvaret läggs<br />
på enskilda medlemmar eller förbund. Kostnadsaspekten förklarar också varför<br />
medlemmarna accepterar en centralisering av makten inom en stor och heterogen<br />
organisation.<br />
SAF var också intresserade av att LO skulle centralisera makten inom den fackliga<br />
sfären, eftersom det möjliggjorde samordnade centrala förhandlingar. En sådan förhandlingsmodell<br />
var av stor betydelse för SAF under rådande arbetskraftsbrist. Om<br />
förhandlingarna sköttes på förbundsnivå fanns en risk att lönerna ökade kraftigt<br />
inom tillväxtbranscher, vilket på lång sikt kunde resultera i en allmän uppressning<br />
av löneläget. Genom att centralisera makten inom LO och införa centraliserade<br />
samordnade förhandlingar förväntade sig alltså SAF att man skulle kunna begränsa<br />
80
Change language