gupea_2077_29098_3

LO var till en början inte lika toppstyrt som SAF, utan fungerade framförallt som
en försvarsorganisation med en stöttande funktion vid arbetsmarknadskonflikter.
Lönerörelsen sköttes av medlemsförbunden, på mandat från medlemmarna. SAF
krävde på ett tidigt stadium att makten över konfliktvapnen och lönerörelsen skulle
centraliseras inom fackföreningsrörelsen. Arbetsgivarna satte bland annat press på
LO att underteckna decemberkompromissen 1906, som innebar att arbetsgivarna
accepterade föreningsrätten och kollektivavtalssystemet medan facket godkände
SAF:s paragraf 23. Arbetsgivarnas lockouttaktik drog också in LO i lönerörelsen
i början av 1900-talet, eftersom LO förvaltade de gemensamma medel som skulle
användas vid arbetsmarknadskonflikter. I anslutning till storstrejken 1909 restes
krav inom fackföreningsrörelsen på en centralisering av makten i LO. Vid denna
tidpunkt krävde SAF dels att en centralistisk förhandlingsordning skulle inrättas,
dels att LO skulle ta samma kontroll över sina förbund som SAF hade över sina
delägare. På grund av nederlaget i storstrejken övergav emellertid LO centraliseringsplanerna.
Under 1910-talet var LO förhållandevis passivt, vilket berodde på
nederlaget i storstrejken och arbetsfreden under kriget. 7
Konfliktfrekvensen var hög på svensk arbetsmarknad under 1920-talet. Flertalet
konflikter rörde lönefrågan. Både arbetsgivare och fackliga organisationer var offensiva
i konflikterna och använde lockout respektive strejk som förhandlingsvapen.
Rätten att göra så fastställdes i lagarna om arbetsdomstol och kollektivavtal 1928,
även om arbetsfred skulle råda under gällande avtal. På grund av det oroliga konjunktur-
och arbetsmarknadsläget genomförde SAF en stadgerevision, som innebar
att den centrala makten stärktes och förbundens makt konsoliderades. Därigenom
skapades ett filter i organisationen, som gjorde att minoritetsståndpunkter inte fick
genomslag i beslutsprocessen. 8
Vid mitten av 1930-talet flaggade LO-ledningen för att man ville spela en mer
aktiv roll i lönerörelsen än att bara fungera som försvarsorganisation. 1935 presenterades
dessutom en offentlig utredning som rekommenderade en centralisering
av LO, eftersom man bedömde att det skulle stärka arbetsfreden. Utredningen resulterade
inte i ett lagförslag, men på utredningens inrådan inleddes de så kallade
Saltsjöbadsförhandlingarna mellan LO och SAF. Överläggningarna bidrog till en
centralisering av fackföreningsrörelsen genom att LO och SAF förband sig att verka
för att huvudavtalet antogs som kollektivavtal av medlemsförbunden och att avtalet
följdes. Via arbetsmarknadsnämnden skulle parterna garantera att stridsåtgärderna
begränsades, och detta skulle verkställas på förbundsnivå av förbundsledningarna.
Huvudavtalet var sålunda bindande för de förbund som skrev på. Vad samhällsfar-
s. 110-111; De Geer (1986) s. 81-83; De Geer (1992); Nycander (2008) s. 23.
7 De Geer (1986) s. 82; Lundh (2010a) s. 118-119, 190-192.
8 Lundh (2010a) s. 192; Lundh (2008) s. 56-57; Nycander (2008) s. 32-33, 39; De Geer (1986) s.
62-69.
63