gupea_2077_29098_3

liga konflikter anbelangar lades ansvaret och avgörandet hos SAF och LO, då de
var avtalsslutande parter. 9
Undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet 1938 krävde att LO ändrade den organisatoriska
strukturen, vilket gjordes genom en stadgerevision vid LO-kongressen
1941. Stadgerevisionen innebar dels att LO:s makt över förbunden stärktes, dels
att förbundens makt över avdelningarna stärktes. Förbunden blev mer beroende
av centralorganisationen och de förbund som bröt mot stadgarna eller LO:s beslut
kunde uteslutas. Den kanske viktigaste förändringen var emellertid att LO skaffade
sig inflytande över förbundens lönerörelser, vilket i stort motsvarade det inflytande
SAF hade. Även SAF genomförde en stadgerevision under 1940-talet, som innebar
att centralmakten stärktes ytterligare. Genom stadgerevisionen 1948 fick styrelsen
ökat inflytande över lönebildningen, genom att man kunde påverka förslagen till
kollektivavtal. Dessutom fick styrelsen makt att driva frågor som ansågs ligga i
arbetsgivarkollektivets gemensamma intresse. Under rådande arbetsmarknadsläge
blev det sålunda möjligt för styrelsen att motverka illojal konkurrens om den arbetskraft
som det var brist på. 10
4.3 Samordnade centrala förhandlingar
När arbetsgivarna i seklets början bestämt sig för att acceptera kollektivavtal och kollektiva
förhandlingar försökte man få till standardiserade anställningsförhållanden.
Under mellankrigstiden inkluderades även lönefrågan i denna standardisering. SAF
ville fastställa normal- och maximilön i avtalen istället för minimilöner, eftersom
detta motverkade lönekonkurrens inom enskilda branscher. Man ville följaktligen
skapa ett lönetak, inte ett lönegolv. 11
Centraliseringen av LO som följde av Saltsjöbadsavtalet medförde att båda parterna
på arbetsmarknaden kunde kontrollera sina medlemmar, men avtalet innebar
inte att en central förhandlingsmodell inrättades. Under och efter det andra världskriget
kom dock vissa lönerörelser att föras centralt. Initiativtagare till detta var SAF,
som ville motverka kraftiga löneökningar, och den socialdemokratiska regeringen,
som ville dämpa inflationen. SAF hade inget fastlagt lönepolitiskt program, men
strävan efter en centraliserad förhandlingsmodell för att motverka utbudskonkurrens
om arbetskraften som det var brist på får ses som en ledstjärna för arbetsgivarnas
agerande. LO saknade ett lönepolitiskt program som förordade samordnade
centrala förhandlingar innan 1950-talet och man tvingades hantera målkonflikten
mellan prisstabilitet och löneuttag. Dessutom var LO splittrat mellan låglöneförbunden,
som förespråkade en löneutjämnande politik, och höglöneförbunden, som
ville bevara lönespridningen mellan olika branscher. 12
Under 1950-talets första hälft inriktades SAF:s ansträngningar alltmer mot att
9 Hadenius (1976) s. 31-67; Lundh (2010a) s. 192; Nycander (2008) s. 74-77.
10 De Geer (1986) s. 71-83; Lundh (2010a) s. 193-195; Nycander (2008) s. 77.
11 Swenson (1991) s. 335-337, 349; Lundh (2008) s. 59-60; Nycander (2008) s. 17-26.
12 Hadenius (1976) s. 52-53; Lundh (2008) s. 60; Lundh (2010a) s. 195-196, 209-210.
64