gupea_2077_29098_3

Flertalet immigranter var som nämns ovan arbetskraftsinvandrare, medan antalet
flyktingar var förhållandevis ringa. Under 1940-talets andra hälft kom emellertid
ett betydande antal östeuropeiska flyktingar till Sverige, från bland annat Baltikum
och Polen. Dessutom uppstod en flyktingvåg i samband med Ungernkrisen 1956
och Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien 1968, vilket påverkade invandringen
till Sverige. 43
2.3.4 Västtysklands invandringspolitik
Västtyskland befann sig i en prekär situation vid krigsslutet, eftersom landet var
ockuperat och saknade grundläggande politiska institutioner. Åren 1945-1954 var
följaktligen en anpassningsperiod, med särskilt fokus på återuppbyggnad. Under
perioden invandrade omkring 8 miljoner individer från Östeuropa. En betydande
andel av dessa var etniska tyskar, som flyttade från områden som ockuperats av
Nazityskland under kriget, men det rörde sig också om östeuropéer som flydde från
de kommunistiska länderna. 44
Vid mitten av 1950-talet hade läget i Västtyskland stabiliserats och den ekonomiska
och industriella tillväxten tagit fart, vilket medförde att efterfrågan på arbetskraft
ökade kraftigt. Därmed övergick Västtyskland till en period av arbetskraftsinvandring,
vilken pågick fram till oljekrisen 1973. Den stora bristen på okvalificerad
arbetskraft föranledde sålunda en organiserad utlandsrekrytering, som fick en
betydande inverkan på arbetskraftsutbudet. Antalet utländska arbetare ökade från
95 000 år 1956 till 2,5 miljoner 1973. 45
Arbetskraftsöverföringen kom till stånd genom att den västtyska regeringen
etablerade rekryteringskontor i Medelhavsländerna och på Balkan. Företag som
behövde utöka sin personalstyrka betalade en avgift till staten, som sedan rekryterade
den efterfrågade arbetskraften. Rekrytering, arbetsvillkor och socialförsäkringar
reglerades i bilaterala avtal mellan den tyska regeringen och berörda länder.
Bakgrunden till att anställningsvillkoren reglerades i de bilaterala avtalen var att
fackföreningarna uttryckt en oro beträffande invandringens inverkan på lönerna.
Staten garanterade därmed dels att den utländska arbetskraften inte skulle ’dumpa’
lönerna, dels att immigranterna skulle ansluta sig till vederbörande fackförening.
Med staten som garant för invandringssystemet accepterade de fackliga organisationerna
motvilligt arbetskraftsinvandringen. 46
Det faktum att arbetskraftsinvandringen gjordes beroende av fackets godkännande
är ett tydligt exempel på den tyska fackföreningsrörelsens starka ställning i
samhället och på arbetsmarknaden. De fackliga organisationerna representerades
43 Lundh – Ohlsson (1999) s. 30.
44 Bauer m.fl. (2005) s. 199-206.
45 Carlin (1996) s. 463-465; Kühne (2000) s. 41-42; Bauer m.fl. (2005) s. 200-211; Castles – Miller
(2003) s. 72.
46 Bauer m.fl. (2005) s. 200; Castles – Miller (2003) s. 72; Kühne (2000) s. 43; Hansen (2003) s.
25-28.
42